Betyg: 4 av 6
Bioaktuelle Michael Caine säger det hela tiden: sluta nyinspela framgångsrika filmer. Nästan undantagslöst blir det samma reaktionen– originalet är överlägset. Hans skräckexempel är förra årets nyversion av egna 60-talsmonument Alfie. Caine har ännu ett gott råd: nyinspela gärna de underskattade filmerna, de som inte klaffade första gången, och ge dem en chans till upprättelse. Hans praktexempel är Marlon Brando/David Niven-komedin Herre på täppan som floppade 1964 men sedan blev en hit som Rivierans gullgossar med Steve Martin och Caine själv i huvudrollerna.
Här är ännu ett praktexempel.
Elaine Mays Hjärtekrossaren från 1972 handlar om en judisk medelklass-grabb från New York, en lenkäftad opportunist som kallsinnigt dumpar sin socialt kompatibla men plågsamt oeleganta fru för en sval överklassblondin från protestantiska mellanvästern. Att han gör det på sin bröllopsresa gör honom inte ett dugg trevligare. I titelrollen syns Charles Grodin i en av sitt livs roller, Cybill Shepherd är ljuv drömflicka och Mays dotter Jeannie Berlin lyser som gnällig ”jewish princess” (tänk Fran Drescher med äggsallad i hela ansiktet) för vilken planerna så grymt läggs om. Komedigurun Neil Simon har här skrivit sitt svartaste manus till denna sanna kuriositet i det tidiga 70-talets New Hollywood-era. Trots ett par Oscarnomineringar hamnade den snabbt i skuggan inte minst av den så ikoniserade Mandomsprovet (i regi av Mays gamle komikerpartner Mike Nichols), i vars liga Hjärtekrossaren hör hemma. För den som till äventyrs har sett den är den svår att glömma.
35 år senare är nu hjärtekrossaren tillbaka, denna gång med originaltiteln intakt men i övrigt rejält uppdaterad och signerad inga mindre än bröderna Farrelly. Att det rör sig om ett filmarpar med egen touch – man vågar väl lugnt påstå att det går att trilla in mitt i en Farrelly-film och på mindre än en minut våga gissa på upphovsmän – känns särskilt originellt. Nästan som en oväntad musikcover; Grace Jones sjunger Piazzolla, Coltrane spelar Sound of Music. Fel, och därför helt rätt.
Ben Stiller axlar nu Grodins roll och New York har blivit San Fransisco. Inte bara kusterna har kastats om, kvinnorna också. Stiller gifter sig nämligen med en helfräsch blondin (entusiastiskt spelad av ex-toppmodellen Akerman, född Åkerman och lika äppelsvensk som hon ser ut) och faller sedan för en glad, jordnära brunett (Monaghan). Övrig etnisk diskussion har fått ge vika, gråtonerna också. Här är det svart och vitt och inget annat. Och det är grovt.
Grovt är å andra sidan dessa bröders styrka. De stortrivs naturligtvis med att illustrera hur jobbig och snuskig Akerman egentligen är; det sprutar både mat och dryck ur hennes näsa, hon bränner sig i solen och ser ut som fantomen på operan efteråt, hon fjärtar högt på toa på bröllopsnatten. Eftersom bröllopsresan går till Mexiko så blir det tillfälle att skoja om skrålande mariachisångare och åsnesex. Man har också skrivit in en sexgalen pappa till huvudpersonen (Jerry Stiller!) som ses bada jacuzzi med en så groteskt storbröstad väninna att självaste Russ Meyer skulle bli rädd. Vidare förekommer generösa referenser till kokain, könshår och avföring – allt i plumpast tänkbara smak.
Det fungerar riktigt fint i första halvan och ganska fint i tredje fjärdedelen. Sista halvtimman går lite på tomgång. Där kämpar bröderna med dråpligheterna, blir till slavar under sin egen formel. Därmed blir också deras nyversion inte helt svår att glömma.
För den som till äventyrs är på Farrelly-humör så bjuds det i alla fall gott om gags av distinkt art. Och initiativet var fint, mycket fint. Kanske kan det rentav hjälpa till att upprätta det underskattade originalet, gjort på den tiden då målgruppens preferenser inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell natur.
