Betyg: 2 av 6

Richard Curtis skrev två av 90-talets bästa romantiska komedier, Fyra bröllop och en begravning och Notting Hill. Regidebuten Love actually var överbefolkad, men räddades av sin episodstruktur. I The boat that rocked, som utspelar sig på en flytande piratradiostation 1966, tycks han dock ha glömt allt om berättarteknik.

När rockmusiken svepte över England spelade BBC bara 45 minuter popmusik om dagen. Det uppdämda behovet löstes genom att stationer som filmens Radio Rock sände Hendrix, Stones och alla de andra från båtar på Nordsjön.

Här hamnar Carl (spelad av den anonyme och tråkige Sturridge), en tonåring som relegerats från skolan. Carls mor skickar honom till hans gudfar (Nighy på tomgång) som driver stationen för ”lite frisk luft”. Bad move, som de säger i filmen. Istället får han ta del av det skabrösa rock-livet som filmens radiopratare lever.

I berättelsen om hur en minister (Branagh) för krig mot piratradio lyckas Curtis kombinera grovhuggna seriefigurer till stereotyper med borttappade röda trådar och flamsigt klippta vinjetter som går i takt med soundtrackets Golden Oldies (man misstänker att Curtis gärna hade gjort en musikal). Och hans påklistrade budskap är skevt: Curtis kopplar piratradio till de ”radiostationer som idag sänder rock 24 timmar om dygnet i England”. Men i jämförelse med dagens tillgängliggörande av musik på nätet (en solklar analogi till filmen) är dessa precis lika konservativa som BBC 1966.

Värst är filmens oförblommerade misogyni. Kvinnor har ingen plats på båten eller i rockrevolutionen – de ingår enbart i ett utbytbart harem som besöker det manliga radiopratargänget en gång i månaden. Undantag görs för en lesbisk kokerska, i utbyte mot att det kommenteras i varje scen hon medverkar i.

En klen tröst finns i den trots allt höga nivån på brittiska one-liners – fast om man får tro Curtis karaktäriserades The Summer of Love mest av en humor som hör hemma i Benny Hill.