Webb-tv
BRUSTNA OMFAMNINGAR berättar kärlekshistorien om förhållandet mellan en regissör och en skådespelerska, som är fast i ett destruktivt äktenskap med en mäktig och hänsynslös affärsman.
Betyg: 5 av 6
Filmer måste fullbordas, även om det görs i blindo. Det är den slutsats i vilken Pedro Almodóvars senaste film Brustna omfamningar mynnar ut, och den framträder därför också som regissörens eget credo. Till all lycka delar han dock inte själv sin huvudpersons, för en filmregissör helt fatala, predikament: denne har nämligen blivit blind.
En annan egenhet utmärker huvudpersonen, regissören Mateo Blanco. Hans identitet har helt smält samman med hans egen författarpseudonym, Harry Caine, parallellt med att han själv, då han förlorade synen, tvingats överge regissörskapet för författandet. Nu är denna pseudonym heller inte ett namn vilket som helst. Det förekommer både i filmer och litteratur – men framför allt har Almodóvar själv använt sig av pseudonymen Harry ”Huracán” Caine.
Men varför har då Mateo/Harry egentligen blivit blind, och varför blir han så påtagligt berörd av nyheten att en viss finansman vid namn Ernesto Martel avlidit, samtidigt som han inte riktigt verkar vilja kännas vid honom? Redan i inledningen finns många trådar att nysta upp, och det vore inte Almodóvar om de inte skulle leda både till passion till och ond bråd död.
En del nätkommentarer talar sitt tydliga språk om blandade känslor inför att Almodóvar än en gång återvänt till Penélope Cruz i den kvinnliga huvudrollen. Han tycks närmast besatt av hennes bild.
Almodóvar är också något ojämn som regissör, och kanske är det oundvikligt med tanke på hans produktivitet. Men ett har hans filmer gemensamt: de väjer inte för de våldsamma känslorna och de teatrala uttrycken. Den nya filmen är inget undantag härvidlag.
Men när Almodóvar är som bäst lyckas han, som här, balansera tendensen till storvulenhet med en välgörande vardaglighet. Och vissa scener är helt enkelt bara vackra. Som när den blinde Mateo/Harry återvänder till den strand där han varit som lyckligast. Han står där orörlig i blåsten medan glada människor omkring honom flyger med drakar, och pojken i hans sällskap är lycklig för att han för första gången får se havet.
I en tidigare scen, innan olyckan drabbat honom, tittar Mateo och hans älskade Lena på Roberto Rossellinis Resa till Italien. De ser Ingrid Bergman besöka utgrävningarna i Pompeji, där hon brister i gråt vid anblicken av ett par som överraskades av vulkanutbrottet mitt i ett famntag. När Lena ser det kan hon inte heller hålla tårarna tillbaka. Det är en död som båda begråter och samtidigt drömmer om.
Rossellinis film, liksom Almodóvars egen, handlar om brustna relationer och om försoning med det egna livet och dess villkor. Ty den fundamentala insikt Brustna omfamningar ytterst förmedlar är inte bara att filmer måste fullbordas, utan framför allt livet. Och denna fullbordan kan bara ske i efterhand, som i blindo – för vem kan till fullo överblicka sitt liv? Likaså kan den bara ske med andras hjälp. Men filmen, tycks Almodóvar vilja säga med sin berättelse, kan också bidra till denna försoning med det förflutna, och så till själva livets fullbordan.
