Betyg: 4 av 6

Att låta människor gå in i en bild eller figurerna på en bild kliva ut i verkligheten är en alltid lika fantasieggande tanke. Woody Allen gjorde just det senare när han lät en påhittad figur på en filmduk kliva ut till publiken i salongen i ”Kairos röda ros”.

I franska ”Tavlan”, som vänder sig till en barnpublik, befinner vi oss inne i en målning, där det uppstått oreda bland figurerna. En klasshierarki skiljer de ”kompletta” från de ”ofärdiga” från de rena ”kluddarna”. Dessutom har otillåten kärlek uppstått mellan den komplette Ramon och den ofärdiga Lola. Konflikterna i det vackra slottet leder till att paret tillsammans med kludden Sudd rymmer till skogs och hoppar ut ur tavlan för att leta rätt på målaren så att han målar dem färdigt.

”Tavlan” är tecknad med en färgsprakande palett som påminner om Matisses med inslag av Chagall, Modigliano och Picasso. I målarens ateljé blir filmens utseende med datoranimationens hjälp mera realistiskt. Men målaren är inte där. Trion fortsätter sitt letande i nästa tavla och nästa, där olika faror lurar.

Till slut hittar de ändå målaren med basker och staffli vid en strand där han målar av havet – han tycks ha lämnat figurativ impressionism för ett mera realistiskt naturmåleri. Ännu en gång byter filmen teknik. Målaren är en riktig person avbildad med vanlig film. Men han vill inte vända tillbaka. Utan att avslöja för mycket kan man säga att lösningen på problemet är att de målade figurerna tar saken i egna händer.

Det är mycket vackert, fyndigt och originellt med blandningen av olika tekniker och inte minst fantasieggande. Det enda man hade kunnat önska är att själva slutklämmen hade varit mindre fyrkantig. Konst är ju inte demokrati.