Betyg: 5 av 6

Visst kan man kritisera den brittiska skräckfilmen Eden Lake för att vara konservativ och spela på den rädsla för underklassen som brittiska tabloider underblåser gång på annan. Men den som tror att denna rädsla är något nytt bör tänka om. I min brittiska favoritskräckis De oskyldiga från 1961 – baserad på Henry James The turn of the screw - blir överklassens barn (nog så läskiga de också) besatta av sina tjänare.

I Eden Lake lämnar medelklassparet Steve och Jenny storstaden i sin fyrhjulsjeep för en romantisk weekend vid ett vattenfyllt stenbrott i en skog. De spelas av den utmärkte irländaren Michael Fassbender – snart aktuell i Hunger – och Kelly Reilly, vars karaktär under filmens gång helt och fullt, och på ett oerhört skrämmande vis, skalar av sig all civilisation tills hon är täckt av lera och ögonen har förlorat den ömma blick som hon i början av filmen skänker en grupp skolbarn.

När de kommer fram till sitt lilla landsortsparadis skrattar de vänsterliberalt åt den gated community som håller på att byggas på platsen. Vem skall de stänga ute, liksom. Svaret kommer snart, efter att Steve på ett fånigt vis kommit ihop sig med ett lokalt ungdomsgäng. Dynamiken mellan dem är bara en av sakerna som gör Eden Lake till den bästa brittiska skräckfilmen sedan Clockwork Orange: Steves machoimpulser och hans oförmåga att stänga av dem, och den hierarki och det grupptryck som utspelar sig i gänget – liksom det faktum att filmen faktiskt handlar om plojande barn och oförstående vuxna – ger ett beskedligt drag av normalitet.

Hillbilly-horror–genren, där storstadsbor möter ett grymt öde i armarna på lantisar, är inte ny och har på senare år dykt upp igen, i amerikanska nyinspelningar av Motorsågsmassakern och i franska filmer som Frontières.

Men ingen av dessa kommer nära den täta regi och skrämmande handling som Eden Lake bjuder på. Debutanten Watkins (som låg bakom manuset till underskattade My little eye) håller oss i sträckbänken i ett väldisponerat manus med lika delar brutal tortyr och språngmarscher genom kolsvart skog, samt en makalös sista akt. Flera gånger låter Watkins den svettiga berättelsen andas – som när paret efter den första natten vid vattnet tar bilen till byn för att äta frukost. Solen skiner och fåglarna kvittrar och vi får en välbehövlig paus – som gör handlingen än mer spännande. För allt man kan tänka är: ”Åk hem till stan! Snälla, åk hem!”