Betyg: 4 av 6

Det finns en han och en hon, en bror och en syster, Oscar och Linda. Deras syskonkärlek är stark och ren, den omgivande världen är smutsig och nedbrytande. Där finns droger, strippklubbar och skjutvapen. Oskuld står här i bjärt kontrast mot våld och fördärv, precis som i Gaspar Noés genombrottsfilm Irréversible. Korruptionens krafter arbetar obevekligt.

Kameran är till en början konsekvent subjektiv, visar med hallucinatorisk detaljskärpa vad Oscar ser och upplever när han trippar på intressanta kemikalier och sedan beger sig ut i Tokyos nattliga nöjeskvarter.

Den visar också – och ingen behöver oroa sig för att jag nu avslöjar för mycket – hur Oscar blir skjuten genom bröstet av polisen och dör inne på en smutsig toalett. I dödsögonblicket lämnar kameran, möjligen tillsammans med Oscars osaliga ande, det jordbundna, om än drogbetingat upplösta, perspektivet och blir akrobatiskt rörlig i såväl tid som rum.

Vi upplever hjärtskärande snapshots från de båda syskonens barndom, följer deras återförening i Japan, där han langar och hon strippar. Filmen fullbordar en loop, kommer ikapp sin egen inledning, spelar upp Oscars våldsamma död ännu en gång och fortsätter ut på andra sidan.

Det är någonstans här som Noé förlorar greppet om både den vilt krängande kameran och den mångskiktade berättelsen där döden är en mardrömslik tripp och trippen en psykedelisk nära döden-upplevelse.

Från en virtuos, på alla sätt fascinerande och höggradigt sevärd första timme rinner filmen ut i oformlig och närmast sadistiskt utdragen monotoni som försätter betraktaren i ett märkligt tillstånd av både bedövning och desperation. Oräkneliga gånger tror man att det är slut, att det måste vara slut, men nejdå. Ut i det existentiella mörkret flyger kameran ännu en gång.

Man vill ut, man vill bort. Man vill inte vara upplevelsen förutan, men man vill inte genomleva den igen i brådrasket. Enter the void liknar ingenting annat, och tur är kanske det.