Betyg: 1 av 6

Palestinakonflikten förvrider huvudet på de mesta sansade personer. Julian Schnabel – som med Before night falls och Fjärilen i glaskupan visat hur svåra böcker kan få ett eget filmliv – lyckas i Miral, av rädsla för att stöta sig med någon alls, förena avsaknad av personliga och politiska ståndpunkter med värsta flaggviftande av ”nu ska vi alla komma överens”-typ.

Det är nästan imponerande uselt, och blir inte bättre av att den hyllade regissören stundtals försöker applicera sin subjektiva berättarstil på filmen – vilket i brist på karaktärer av kött och blod bara känns sökt.

Tragiskt då här faktiskt finns en intressant, verklighetsbaserad historia att berätta: om den rika änkan Hindi Husseini (Hiam Abbass) som 1948 startade ett barnhem i Jerusalem. Hon blir dock en märklig bifigur.

För Schnabels fokus är titelns Miral (Freida Pinto), en flicka som växer upp på hemmet. Och varken hennes samröre med frihetsrörelser eller ansatserna till känslor får liv i en upphackad dramaturgi utan kurvor, där karaktärer dyker upp med ojämna mellanrum och hojtar plattityder.

Den enda behållningen av den här filmen finns på manuskurser, som kan använda Miral som avskräckande exempel.