–Är den där Swintonkvinnan med? Jamen då är det säkert lite udda!

Med klar glimt i ögat formulerar Tilda Swinton sin filmdukspersonlighet, fast också med visst allvar. Säkert är att det konventionella inte intresserar henne. Inte heller ”industrifilm”, som hon kallar de stora Hollywoodproduktionerna.

–Jag gör det här för att njuta av personliga samarbeten. Inom industrin har sådana samarbeten varit ovanliga. Men jag är inte omöjlig. Har jag ett intressant samtal med regissören så spelar jag gärna ärkeängeln Gabriel mot Keanu Reeves i en 150-miljonersfilm som Constantine eller vit häxa i en Disney-film som Narnia. Jag läste aldrig Narnia som liten, har inget förhållande till den. Men jag hade goda snack med regissören Andrew Adamson. Det räckte.

Hon ser även en viss ”fruktbar infiltration” inom sagda industri.

–Ta Spike Jonze. Han satsar fullt ut på stora studiofilmer. Men han kompromissar inte ett ögonblick med sig själv. Och han är inte ensam. Det finns hopp.

Också Michael Clayton är en storproduktion, signerad regi­debutanten Tony Gilroy, känd för sina manus till de framgångsrika Bourne-filmerna. Här syns Swinton som skrupelfri företagsjurist i samspel med George Clooney och Tom Wilkinson. Det handlar om en skitig miljöhärva och Swintons firma utpekas som boven, något hon är satt att rätta till, om det så skulle innebära att gå över lik – bokstavligen. Ett kyligt komplicerat personporträtt av, anses det, Oscarklass.

–Ett oerhört intressant, sofistikerat manus. Hon uppför sig som hon tror att ledningen förväntar, som en snäll flicka. All eventuell personlighet är väck. Det finns omänskliga människor därute. En del är kvinnor. Många av dem har just den frisyren och de kläderna – power-looken. Antagligen har hon gått till frisören med ett foto av Condoleezza Rice och sagt ”Så här!”. Och hennes kläder…

Swinton beskriver minutiöst och fascinerande hur jackan är lite för stor, kjolen lite för trång (hon gick upp ett par kilo för rollen, genom att äta paj) och hur det stilmässigt egentligen inte alls passar.

–Men detta är uniformen. Hon är ju en soldat.

Att Gilroy tydligt vill skildra samtidens cyniskt politiska USA passar Swinton fint (hon satt i den Cannes-jury som 2004 gav guldpalmen till Fahrenheit 9/11) men hon understryker att typen är global.

–Ifall vi tror att hon bara kan vara amerikan så lurar vi oss själva rejält.

Tilda Swinton fortsätter att jobba med folk som hon kan tala med. De får gärna, som Gilroy, Mike Mills och David Mackenzie, debutanter som hon gärna ger en extra puff. Men även Jim Jarmusch, Spike Jonze, bröderna Coen och David Fincher ligger hennes hjärta nära. Hos de sistnämnda dyker hon snart upp i kuppkomedin Burn after reading, ”som fru till John Malkovich och älskarinna till George Clooney”, och i The Curious case of Benjamin Button, ”med Brad Pitt som en sorts manlig Orlando fast det händer mycket mer”.

Hur hon hittar alla dessa rollpärlor? Enkelt, säger hon.

–Det är bara att komma fram till mig och presenterar en idé. Gillar jag den säger jag ja.