Webb-tv
Stephen Sondheims musikaliska berättelse om den orättvist dömde barberaren Sweeney Todd och påföljande hämnd blir film i Tim Burtons fantasifulla och visuellt originella händer.
Betyg: 5 av 6
Blodet droppar, rinner och strömmar redan under förtexterna för att så småningom spruta som vatten ur brandslangar ur halsarna på Sweeney Todds offer. Hans sätt att snitta pulsådror blir som en makaber, blodig balett. Nej, Stephen Sondheims musikal är definitivt ingen familjeföreställning.
Likt greven av Monte Christo återvänder Todd från ett långt straff efter en falsk anklagelse för att hämnas på den man, domare Turpin, som berövat honom hustru och barn. Och han låter ingen stå i sin väg. Offrens kroppar förvandlas effektivt till läckra köttpajer i medarbeterskan Mrs Lovetts bageri, praktiskt beläget under Todds rakstuga.
Tyvärr har jag aldrig sett Sweeney Todd på scen, den spelas sällan i Sverige. Ämnet är som framgår inte lika publikfriande som i de ständigt återkommande My fair lady eller Sound of music . Musiken kan också ha varit ett hinder. Sondheims musik vetter snarare åt modern 1900-talsopera än åt operett, men det gör den också så mycket mer spännande. Att den är rätt musikal för Tim Burton råder det ingen tvekan om. Gotiska skräckhistorier är hans hemmaplan. Det räcker att nämna Edward Scissorhands, The nigtmare before Christmas, Sleepy Hollow och Corpse bride som han med hjälp av huskompositören Danny Elfmans magiska musik förvandlat till näst intill musikaler med sång- och dansnummer.
Men i Sweeney Todd har Tim Burton hållit igen på extravaganserna till förmån för en fördjupning av personerna. Här bjuds inga dansnummer men däremot sång så gott som rätt igenom. Johnny Depp, Helena Bonham Carter och Alan Rickman sjunger för ovanlighetens skull i sådana här sammanhang själva och imponerar stort i Sondheims komplicerade dissonanser och synkoper. Men framförallt tolkar de musiken annorlunda än professionella musikalartister som kan vila i sin skönsång. Sången blir inte ett avbrott utan en helt naturlig del av personerna och historien.
Kombinationen Tim Burton - Johnny Depp är alltid en fest. Burton plockar fram det demoniska men även det komiska i Depp, där andra regissörer förälskar sig för mycket i hans skönhet. Här är Depps rollgestalt både besatt av sitt hämndbegär och förstenad av sorg, en svart låga som slukar allt i sin omgivning. ”Roligast” är han när han mördar. Helena Bonham Carter gör en närmast rörande Mrs Lovett, som drömmer om att lämna mördandet för att bilda familj med Todd i ett hus på landet i en av filmens sötaste scener. Här finns också som sig bör i en musikal ett ungt, vackert kärlekspar som hålls isär av den onde domare Turpin, som själv tänker äkta flickan. Jayne Wiseners Johanna är närmast överjordisk ljuv i sången om den instängda burfåglen.
Sweeney Todd ekar medvetet av klassiska skräckfilmer. Likt en Nosferatu anländer Johnny Depps barberare till London på natten i ett segelfartyg. Helena Bonham Carters Mrs Lovett har starka likheter med Elsa Lancaster i Frankensteins brud. Fotot ser tintat ut, det vill säga svartvitt med handmålade detaljer.
Filmens enda comic relief står Sacha Baron Cohen (Borat) för som Todds konkurrent Pirelli, en falsk italienare och utpressare, som man gärna sett mer av.
Sweeney Todd berättas mycket effektivt på två timmar. Man anar att många scener fått stryka på foten. Ibland blir interiörerna i rakstugan nästan klaustrofobiska. Men framförallt lyckas Tim Burton att befria musikalen ur dess numera ganska kvävande konventioner. Budskapet om hämnden som slår tillbaka på hämnaren själv går ändå fram med alla önskvärd tydlighet.
