Betyg: 5 av 6

De 144 000 handtecknade bilder som Prinsessan Mononoke består av höll på att ta knäcken på Hayao Miyazaki. När filmen efter tre år var klar deklarerade han att det var hans sista. Tack och lov ändrade han sig och återkom som regissör med Oscarvinnaren Spirited away några år senare. Det är alltså ett äventyr från 1997 som nu får premiär i Sverige, kanske som en extrapuff åt Studio Ghiblis nyproducerade Lånaren Arrietty som går upp under höstlovet.

Filmen utspelar sig i en sedan länge svunnen tid, då tron på andeväsen och annan naturmagi var ett självklart och levande inslag i den japanska kulturen. Och just svårigheten för människan att leva i samklang med naturen och ändå föra civilisationen framåt är huvudtemat i Prinsessan Mononoke.

I berättelsens centrum finns Ashitaka som i kampen mot en demonisk best smittats och ger sig iväg för att hitta ursprunget till förbannelsen och därmed kanske rädda sitt liv. Han finner en by där Lady Eboshi med järnhand bossar över vapenfabriken och leder skövlingen av skogen. Skogen, i form av skräckinjagande apor, uppretade vildsvin och de vita vargarna anförda av sin adopterade människounge Mononoke, ligger i krig med byn.

Som vanligt när det gäller en film från den legendariska animationsstudion låter sig inte handlingen sammanfattas på några rader. Det är ingen svartvit kamp mellan gott och ont som pågår, det är inga ensidiga karaktärer som befolkar vare sig byar eller skogar och ingen rätlinjig dramaturgi historien följer. Berättelsen är lika komplex som de svindlande bilderna.

Det är inget mindre än en hisnande, tankeväckande, läskig, rolig, underskön, gullig och överraskande resa som Prinsessan Mononoke tar oss med på. Och vi får oemotståndligt gulligt sällskap av kodama, halvtransparenta och tvärhandshöga skogsandar som gärna med ett klickande ljud roterar sina små huvuden och visar vägen.