Betyg: 5 av 6
Filmen börjar på en blåsig kyrkogård där rader av kvinnor går och putsar gravstenarna efter sina döda män, inte bara av saknad, förstår man, utan också av lättnad över att de är borta. Under stenarna döljer sig många onda minnen.
I sin förra film, Dålig uppfostran, återvände Pedro Almodóvar till barndomens katolska pojkskola och visade upp de undertryckta känslor som lågade under den prästerligt strikta ytan. Känslor som pojkarna blev offer för. I Att återvända visar han den andra sidan, kvinnornas inskränkta universum, hemmet. Här är det närmare till känslorna – såväl smällkyssarna som tårarna – men här finns också en hemlig gemenskap. Kvinnorna bildar en hemliga motståndsarmé i trots mot männen som försörjare och förtryckare.
Raimunda i Penélope Cruz extra kurviga gestalt, städar, tvättar, lagar mat hemma och mot betalning medan den arbetslöse maken Paco dricker öl framför teven. Men hon verkar inte bry sig tills han börjar kasta blickar på tonårsdottern. De hon litar till är grannkvinnorna, inklusive kvarterets hora.
Almodóvar kan verkligen få den kvinnliga världen att lysa. Sällan har hushållspapper, som suger upp blod, varit så vackert och så hotfullt, marknadens tomater lyst så röda och hoppingivande, hennan i håret glimmat så svart och farligt lockande.
Männen är mest närvarande genom sitt icke närvarande. Den som upptar Raimundas tankar är hennes döda mamma Irene (Carmen Maura) som hon har ett ouppklarat förhållande till liksom väninnan Augustina har till sin försvunna mamma. Någonstans är de båda mammornas öden hopknutna. Penélope Cruz är filmens motor, vackrare, starkare och sårbarare än någonsin. De stora rådjursögonen fylls gång på gång av tårar.
Pedro Almodóvar tar tid på sig att utveckla historien som både innehåller ond bråd död och plötsligt uppdykande spöken men vars kärna är stenhård.
Om Dålig uppfostran handlade om sveket mot pojkarna så handlar Att återvända om sveket mot flickorna. Hur kvinnoförtrycket går vidare från en generation till nästa och hur lätt det är att svika genom att blunda för det som pågår rätt framför ögonen på dem. Att återvända är ett svidande medvetandegörande om kvinnoförtrycket. Först genom att göra upp med det förflutna, istället för att putsa på det, kan man leva i nuet. Först genom att sätta ord på vad man varit med om kan man bli fri.
