Måndagsmorgonmingel på Filmhuset; filmsäljare, filmjournalister, regissören Colin Nutley med fru och skådespelaren Torkel Petterson i nytt skägg. SFI:s vd Cissi Elwin körde sitt sedvanliga peptalk och beskrev den svenska filmvåren som ­”exceptionellt stark” och full av ”djärva konstnärliga experiment”. Publiken fick också lydigt applådera det faktum att Arn nu setts av 780000 biobesökare. Elwin var extra noga med att nämna Jens Jonsson som nu långfilmsdebuterar med Ping-pongkingen.

–Nu slipper jag svara på frågan ”när ska Jens Jonsson få göra långfilm?”, det frågar man mig hela tiden här i Sverige och utomlands, sa Elwin.

En film som liksom Ping-pongkingen får Sverigepremiär på filmfestivalen i Göteborg nästa vecka är Låt den rätte komma in av Tomas Alfredson. Boken om 12-årige Oscar som lär känna en nyinflyttad flicka som visar sig vara vampyr utspelar sig i Stockholmsförorten Blackeberg 1981 men är inspelad i Luleå för att kunna bli riktigt ”vintrig”. Alfredson, som bland annat regisserade Killing-filmen Fyra nyanser av brunt, är inte den förste man tänker på i skräckfilmssammanhang, och han säger själv att han inte är någon ”skräckentusiast”.

–Det kändes svårt att försöka göra något som bara skulle vara läskigt, så jag fokuserade på kärlekshistorien, säger Tomas Alfredson.

–Framförallt är det ju en väldigt vacker och romantisk saga. Jag har egentligen någon sorts grundhållning som går ut på att ”bra böcker ska man ge sjutton i att filma”. Men den här boken är så oerhört filmiskt skriven, och jag fick nog rätt i känslan att det gick att göra film av den.

Det här övernaturliga inslaget, kände du någon gång att det skulle kunna bli hur fel som helst?

–Ja Gud ja, det var jätteläskigt. Det är ju också en skräck när det gäller skräckfilm, rädslan för att göra larviga skräckscener. Men jag tror att jag har lyckats göra ganska läskiga saker som inte är så... generande.

Tomas Alfredson är född 1965 och generationskamrat med både John Ajvide Lindqvist och huvudpersonen Oscar.

–Förutom att det är en otroligt stark historia så är det också på något märkligt sätt en generationsberättelse. Jag kan inte riktigt svara på varför men den tryckte på väldigt många knappar när man läste den.