Betyg: 5 av 6
Finns den så kallade fria viljan? Kan man frigöra sig från ett förflutet som ständigt försöker suga en nedåt, bakåt i en destruktiv virvel som omöjliggör rätt beteende? Och hur ska man kunna veta vad man vill i ett samhälle som oavbrutet pockar på ens uppmärksamhet i syfte att konsumera sådant man inte visste att man behövde eller ville ha? Är världen utanför anstalten så mycket friare än innanför, eller är det bara två olika typer av ofrihet man tvingas lära sig att hantera?
Dessa och besläktade frågor väcker den tyske regissören Matthias Glasners prisbelönta Den fria viljan som handlar om Theo, som just släppts ut från psyket där han vårdats i nio år efter att ha dömts för upprepade våldtäkter med tillhörande misshandlingar, och Nettie, som 27 år gammal just flyttat från sin pappa och dennes kvävande förväntningar, förhoppningar och kärlekstörst. Det är två sköra människor som tar sina första stapplande steg i nya liv, möts och blir förälskade och förskrämda.
Den fria viljan har en grundläggande svärta, ett slags bottenlöst vemod som aldrig släpper bilden. Ändå, eller möjligen just därför, finns här också ett par scener som dallrar av en intensiv, bräcklig lycka, kanske så nära skönheten en mellanmänsklig relation kan komma: Den första kärleksförklaringen, stolt uttalad från svindlande hög höjd i ett betonggetto. Ett gemensamt bad i ett trångt badkar där lemmar sammantvinnas så att man inte längre vet var man själv slutar och den andre tar vid. Ett ordlöst möte med hjälp av musiken, den stumma sammansmältningen av två skräckslagna själar i en kyrkbänk i en övergiven kuststad.
Jürgen Vogel och Sabine Timoteo gestaltar Theo och Nettie med en lyskraft som gör alla stora gester överflödiga. De två är båda besatta, båda dömda till svåra liv och smärtsamma val som vi kan avläsa i deras fysionomi; deras blickar och mungipor, muskelspänningar och nackar. De vill så mycket men klarar så lite, deras förflutna kommer gång på gång ikapp, omintetgörande deras önskningar och urholkande deras själar.
Matthias Glasner har regisserat en drabbande, vacker och kompromisslös film som jag önskar att alla tog sig ork att se.
