”Vill ni se på film?” frågar berättarrösten som tillhör Stellan Skarsgård. ”Jaaa!” skriker min snart fyraåriga medrecensent.
Filmen som vänder sig till den yngsta publiken bjuder in till interaktion, och identifikation med bekanta situationer: Det blir kiv om godis, någon drar ner trosorna och visar snippan, en annan vill ha pussar, en tredje vill vara i fred.
Jämfört med Gunnar Bolins snälla godnattsageröst i ”Vem?”-filmerna, som också bygger på populära barnboksillustrationer av Stina Wirsén, låter Skarsgård mer som en vresig pappa som blivit väckt i ottan och försöker ta sig igenom dagen. Han för en ständig dialog med de små Brokiga: Uppmuntrar, förmanar, tröstar, frågar. De Brokiga svarar med varsitt ljud. Wirsén, som här själv tagit rollen som regissör, låter figurerna skutta fram över en vit yta. Flödande akvarell får ibland kontrastera mot de svarta tuschstrecken. De två flickfigurerna låter mest och har vassast tänder.
Naturligtvis är det synd att debatten om figuren Lilla Hjärtats stereotypa utseende skuggar det ambitiösa arbete som lagts ner här. Barnpubliken kan nog ha lika stor behållning av filmen ändå, men som vuxen är det nu svårt att inte reagera på. Någon borde ha vaknat till och dragit i nödbromsen när Makode Lindes tårta väckte så häftiga reaktioner tidigare i år.
UNDER STRECKET: Naivt om rasistiska stereotyper.
