Betyg: 4 av 6

Niceville skildrar en lika näraliggande som smärtsam del av USA:s historia, den tid då raslagarna fortfarande tillämpades i USA, så sent som på 60-talet.

Filmen bygger på Kathryn Stocketts roman The help, syftande på de svarta hembiträden/barnjungfrur/kokerskor som de vita överklasskvinnorna i den amerikanska södern inte kunde klara sig utan, men som drabbades av den mest förödmjukande diskriminering.

Det var okej att låta dem uppfostra de vita barnen från spädbarnsåldern, men använda herrskapets porslin eller toalett fick de inte – de kunde ju sprida sina farliga sjukdomar.

Inkonsekvensen var skriande. Just toaletterna får en extra tragikomisk roll i filmen.

Trots att det handlar om svarta kvinnors lidanden, måste det till en vit kvinna för att skildra det. Den som tar sig an hembiträdenas historia är den vita överklassflickan Skeeter (Emma Stone) i en intervjubok som hon får i uppdrag att skriva av en liberal förläggare i New York.

För att inte avslöja kvinnorna kallar hon Jackson i Mississippi för Niceville, en manöver som dock ingen låter lura sig av.

Regissören Tate Taylor är ingen finlirare, här stryks under med tjocka streck, de vita satmarorna är skildrade med stor inlevelse, ibland på parodins rand.

Tack och lov är han mera återhållen med de två hembiträdena Aibileen och Minny, som kunde ha blivit olidligt goda. Men Viola Davis och Octavia Spencer ger dem tyngd och trovärdighet och inte minst humor.

Trots filmens längd ägnas allt för mycket tid åt de vita kvinnornas problem. Återigen riskerar de svarta att bli biroller i sin egen berättelse.

Medborgarrättsrörelsen var de svartas eget verk, och inte aldrig så välmenande vita överklassmänniskors.

Här får vi ändå möta en del av deras kamp. Och det gör den här filmen angelägen trots sitt omständliga berättande och sin ojämna betoning.