Plötsligt blir man påmind om att det faktiskt finns något som heter filmkonst, inte bara specialeffekter, inte bara underhållning, inte bara adaptioner av böcker, utan filmer i sin egen konstnärliga rätt. En sådan är ryska Återkomsten som vann Guldlejonet i Venedig i september. Dessutom är regissören debutant, vilket är svårt att tro. Så väl genomförd är Återkomsten i sitt berättande, i foto, sina färger och subtila musik och sitt lysande, sargade skådespeleri.
Åskådaren förs in i filmen utan några inledande förklaringar eller tillbakablickar. Man får fylla hålen i berättelsen med sin egen fantasi.

Några pojkar tävlar om att hoppa från en hög ställning ned i kallt gråblått vatten. En pojke får höjdskräck och lämnas kvar gråtande av sin äldre bror. När de fortsätter leken med att spela fotboll får lillebror inte vara med eftersom han är en fegis.
Var eller i
vilken tid detta utspelar sig sägs inte, men vi förstår att det är nu. Allt är slitet och övergivet såväl landskap som byggnader som människor och grått, betonggrått, asfaltgrått, stålgrått, regngrått. Allt och alla tycks vara utkastade i intet under en låg himmel.

Fotbollsspelandet avbryts av brödernas mamma. Något har hänt. Det visar sig att deras pappa har kommit hem. Han har varit borta i tolv år, förstår vi så småningom. Pojkarna måste titta på ett foto på vinden för att känna igen honom, men är ändå inte säkra på om det är han. Var han har varit berättar han inte. Men nu ska han ta med dem på en fisketur över helgen. Men turen blir betydligt längre, en vecka, och för dem längre och längre bort utan att fadern förklarar vart de är på väg eller varför. Då och då telefonerar han.
Andrej, den äldre sonen, försöker anpassa sig efter faderns hårdhänta krav, medan Ivan, den yngre, blir mer och mer obstinat. Han förstår inte varför pappan kommit tillbaka, han har ju ingen användning för dem, som han
säger.
Färden i en skraltig bil går till en stad, till en skogssjö vid vilken de tältar, till en hamn, till en strand, till en ö långt ut i havet. Pojkarna får hela tiden göra rätt för sig genom att hugga ved till eld, gräva i leran när bilen fastnat, ro när båtmotorn stannat.
Den här pappan bekymrar sig varken om bilbälten eller flytvästar. Han har ingen misskund med gråt eller gnäll. Den som klagar kastas ut. Att det här är pappans sätt att få sönerna att lära känna honom och vad han gått igenom, förstår de inte. Som åskådare anar man mer och mer medan oförståelsen och spänningen mellan pappa och söner bara växer.
Man sitter som i ett skruvstäd kluven mellan medlidandet med pojkarna och frustrationen över pappan.

Återkomsten utvecklar sig till ett existentiella drama i den stora ryska traditionen. Andrej Zvjagintsev lyckas liksom Andrej Tarkovskij i Stalker hålla mystiken vid liv ända till de bittra slutet. När veckan är över summerar pojkarnas foton utflykten, men de glada pojkansiktena visar
ingenting av det vi vet egentligen hände.