Redan i dokumentären ”Maggie vaknar på balkongen” (2008) visade regissören Ester Martin Bergsmark att hen hade en unik känsla för film i sig – ett berättande som var känsligt och skarpt på ett intuitivt vis, som poetiskt porträtterade en ensam människa.
Men där Maggie ibland fastnade i det sökta är Pojktanten oavbrutet fri och självklar. Filmen är en stenhård och vacker skildring av att överleva i en verklighet man har svårt att finna sin plats i och kretsar kring relationen mellan Bergsmark och författaren Eli Levén. När de träffades i tonåren såg Bergsmark i Levén – som då, för att göra motstånd i en trångt tvåkönad värld, kallade sig för pojktant – en själsfrände.
”Pojktanten” utgår ifrån Bergsmark och Levén i ett badkar – ett privat naket rum där de pratar om livet och om upplevelsen av kroppen som ett yttre skal som inte alltid hänger ihop med den inre person man är eller vill vara. Detta går igenom filmen som en väv av visuella metaforer av träd och näver, snigelskal och fantasifulla kläder och prylar.
Märkliga motsägelsefulla lager av skönt och rått, som orden Tom Waits prövar mot varandra i sina bästa sånger. Det speglar ”Pojktantens” kvicksilversnabba hybridform, som rör sig mellan det konkreta (gryniga videoupptagningar från hemmafester och berättarröster om övergrepp i skolan) och iscensatta fantasier och minnen – barn som smyger på de normala vid en badplats, eller slumrar till i en soffa i en svart rymd. Som växlar till inlästa stycken ur Levéns strålande debutroman ”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats”.
Det är personligt, men aldrig utestängande privat. Det utgår ifrån sexualitet och kropp och ilska över förväntningar på vem man ska vara. Och bär hos mig över till tankar om att detta att kliva ur det förväntat normala – och smärtan och njutningen som följer med det – även gäller sådant som nations- och mansidentiteter.
Kanske kommer tankarna så självklart för att ”Pojktanten” aldrig tappar bort sig; varje ord bär en tråd som följer med genom bilden och musiken och fördjupar känslan av ett befinna sig i ett sökande. Inte minst tack vare Minka Jakersons och Bergsmarks foto som flyter fritt mellan närbilder med litet skärpedjup på röda bär i ett barns tjocka fingrar, till nacken på en kvinna på väg genom en skog.
Och landar i det där badkaret, där svetten bryter fram i tinningarna och Levén och Bergsmark – när filmen är som vackrast – bara är tysta och rör vid varandra.
