Betyg: 5 av 6

”Ingen dag utan Olof Palme”. Så muttrade en kritisk ledarskribent 1963 över Palmes ymniga framträdanden i den ännu relativt nya televisionen. Med det rika arkivmaterial som står till buds är det egentligen märkligt att ingen tidigare kommit på idén att göra filmen om en av Sveriges främsta politiker i modern tid. Det är som om det ouppklarade mordet länge fått både politikern och människan Palme att hamna i skymundan.

Men nu är tiden mogen. Om det vittnar en rad böcker om Palme som utkommit under senare år, där Henrik Berggrens biografi ”Underbara dagar framför oss” hör till de förnämsta. Även den film som nu får biografpremiär initierades först av Berggren och Kristian Petri. Projektet gick sedan vidare till Kristina Lindström och Maud Nycander som utöver långfilmsdokumentären, i sin slutversion kort och gott betitlad ”Palme”, även gjort en tredelad tv-serie som skall sändas under jul- och nyårshelgen.

Det är inte utan att filmversionen ger mersmak inför tv-serien. Materialet är så rikt att urvalsprocessen måste ha varit närmast omöjlig. Lindström och Nycander har inte bara botaniserat i tv-arkiven, utan också fått tillgång till familjens privata super 8-filmer – ett helt unikt material. Filmen handlar alltså inte bara om politikern i mediernas rampljus, utan lika mycket om privatpersonen. Benny Anderssons musik och de stämningsskapande tidsbilderna skapar ramen. Detta helhetsgrepp är otvetydigt en styrka, samtidigt som det också är oundvikligt att önska fördjupning, när filmen ibland bara ger utrymme för att snudda vid viktiga aspekter av Palmes politiska gärning.

Filmarna har vinnlagt sig om balans. De visar både hans karismatiska sida och den mer självförbrännande, med kompromisser och falnande glans i spåren av olika problem. De visar det jubel som mötte honom – liksom det oresonliga hatet, som för övrigt får sin fortsättning i dag, i hätska utbrott i kommentarfält på nätet. Men de vittnar också om att vissa frågor varit känsliga att skildra, till exempel ”Palmes pojkar”, medarbetarna han omgav sig med som ny statsminister.

Det kanske allra mest spännande med filmen är ändå det dubbla perspektiv den anlägger på Palmes politiska karriär i förhållande till medieutvecklingen. Det är oundvikligt att frågan vem Palme var ställs utifrån dagens politikerbild – vilket förstås också innebär att 2010-talets föreställningar om medier plötsligt projiceras ett 50-tal år tillbaka i tiden.

En del äldre medieinslag, som när Palme utanför radhuset hemma i Vällingby inte vill ”visa var han brukar gömma husnyckeln” och ber kameramannen sluta filma, framträder som smått kuriösa tidsdokument. Mötet med de ilskna kårhusstudenterna 1968, eller telefonsamtalet på plats med gisslan i Norrmalmstorgsdramat 1973, är andra märkeshändelser förmedlade via medier – liksom hans Vietnamprotester och den hårda amerikanska domen över dem. Hur formas – och formades – egentligen en statsman genom medierna? Den grundfrågan kan bara ställas via filmen.

Den lär vara svårsåld internationellt: den breda filmpubliken världen över tycks i dag ha glömt Palme. Det är inte så lite ironiskt, med tanke på att ett av de mest bestående intrycken av filmen är just hans unika internationella profil, som vännen Olof Ruin bekräftar: ”Palme som statsminister förde mer än tidigare världen in i Sverige och Sverige ut i världen”.