Betyg: 4 av 6
Ben Affleck är i sanning en överraskningarnas man. Som skådespelare är han så frustrerande underpresterande att det inte sällan är plågsamt att se honom. Han har väl egentligen bara varit någorlunda lyckad i Allen Coulters Hollywoodland, där han spelade en misslyckad skådespelare. Men som debuterande regissör visar han här upp oanade talanger.
Dennis Lehane skrev romanen som används som förlaga. Jag har inte läst den, men i mina ögon har Affleck inte gjort sämre ifrån sig än vad Clint Eastwood gjorde med sin lehanefilmatisering Mystic River.
Bägge filmerna rör sig i de slitnare delarna av ett hårt segregerat Boston, bägge skildrar hur en flicka försvinner från sitt hem och de sår det river upp i familjen och grannskapet. Men intrigen har i det här fallet fler dimensioner. Det utvecklar sig till en atmosfärrik genrefilm med sinister twist.
Flickan ifråga är fyra år, bortrövad från den blandmissbrukande bidragstagarmorsan från helvetet. De regionala medierna firar dagliga orgier; dagarna blir till veckor. Polisen kommer ingen vart, och till slut anlitar flickans rekorderliga moster privatspanaren Patrick Kenzie (spelad av lillebror Casey Affleck), som kan kvarteren eftersom han själv kommer därifrån. Tack vare sin lokalkännedom gräver han fram diverse alarmerande ledtrådar. Men ingenting är riktigt vad det verkar ens vid ett andra eller tredje påseende, och om slutet sedan är lyckligt eller inte kan man verkligen diskutera.
Gone baby gone är alls inte någon perfekt thriller. I vissa avseenden utförs regin med litet tung hand och skildringen av de skitiga miljöerna lutar ibland väl mycket mot klichéer. Men Affleck håller fler bollar i luften än vad som alla gånger är uppenbart, och han har modet att faktiskt gestalta genuina komplikationer vad gäller till exempel föräldraskap och familjeband utan att som brukligt är sudda ut allt besvärligt med sentimentalitet.
