Betyg: 4 av 6

Egentligen var detta tänkt att handla om en viss Michel Miglis, svensk musiksysslare med ringa hemmasuccé (de som minns Michel Love och singeln ”So fine” kanske protesterar) som drar till Kuba i jakt på lycka. Enligt devisen om den enögde i de blindas rike skördar också den kaxige Miglis viss framgång hos den oblaserade kommunistpubliken.

Och så stöter han på Raynier Casamayor, en ung läkare som utöver sin hippokratiska ed också omfamnar sångens musa. Mötet med El Medico – Rayiners artistnamn – blir en smäll, kulturellt och kommersiellt.

Nu fattar Fridell vem som är hans huvudperson, förlänger sitt uppehåll och filmar och filmar. Sanslösheterna tilltar. Raynier får en hit, den ganska vulgära ”Chupa Chupa”. En internationell promotionturné kräver utresevisum. Myndigheterna trilskas, men framför allt är det Rayniers styvnackade mamma Bertha som barrikaderar sonens planer: hans kall är läkarens och den utbildningen har Revolutionen betalat. Miglis brainstormar. Det går sådär. På resan finns även ex-gangstern och ex-Castrolivvakten Felo, Che Guevaras sjungande fältkvintett Rebelde, Miglis kubanska fru Alidamy som talar svenska som den snuskigaste sjöbuse samt Dina, Miglis dotter som kommer från Sverige för att fira jul och får en smärre chock.

Det är ett mirakel att Fridell av alla dessa absurda ögonblick har fått ihop en färdig film. En viss spretighet är därför ofrånkomlig, i sina bästa stunder är den också filmens styrka. Trots att 2012 rymmer en del delikat svensk dokumentär är det nog svårt för de flesta av dem att vara lika udda som detta Kuba-äventyr.