Fram med näsdukarna, här ska det hulkas. Och så ska man känna sig så där mysigt varm emellanåt också, le lyckligt genom tårarna. För allt hemskt och sorgligt har, trots allt, någon sorts mening. Det är styckets kluriga mormor, härligt livsbejakande (blir full och sjunger i kör), som kommenterar skeendet åt oss och manar blonda Beth att repa mod när allt känns jättejobbigt.

Beth är nämligen kär i Logan, och Logan har gjort tre vändor som marinkårsoldat i Irak, där han mitt i allt vidrigt elände hittade ett foto av just Beth, utan att veta vem hon var eller vem bilden tillhörde. Väl hemma i USA bestämmer han sig för att spåra flickan på bilden för att… ja, det är liksom ödet, han känner att han måste.

Så han promenerar med sin charmiga schäfer från Colorado till Louisiana. Han tycker att promenerandet rensar tankarna. Han och hon träffas och börjar schamponera hundar tillsammans. Snart nog är attraktionen omöjlig att motstå. Bägge är de underbart gulliga. Och nu kommer det jobbiga: bilden tillhörde Beths bror, som inte kom tillbaka från kriget, och Beth sörjer brodern. Kris uppstår i relationen.

Fast vad är problemet med den där bilden, egentligen? Svårt att svara på, men varje kärlekshistoria behöver sina komplikationer, om än aldrig så sökta. Och här finns det ytterligare en i form av en våldsamt svartsjuk exman som stryker omkring runt ägorna i onda avsikter.

Regissören Scott Hicks överdoserar kraftigt med sötningsmedel, dränker de reklamiga bilderna av den lantliga idyllen i ett gyllengult ljus som rinner tjockt som flytande honung över ett kladdigt bakverk. Logan klichévåndas över att oförtjänt ha överlevt Irak, Beth oroar sig för att förlora sonen i en eventuell vårdnadstvist, allt löser upp sig i ett fuktigt töcken av kyssar och gråt. Och det berör mig inte alls.