Betyg: 2 av 6

När Charlies änglar nu för andra gången intar biodukarna är det den allra ytligaste ytligheten som regerar. De som påstår att filmen är feministisk har definitivt missat något, till exempel att de tre ”amasonerna” styrs med stjärtnypande järnhand av en gubbe i en låda. Och när eftertexterna rullar har jag ännu inte intrigen riktigt klar för mig.

Ett helt knippe med lösa handlingstrådar som består i en elak ex-pojkvän som släpps ur fängelse efter många år, en snäll pojkvän som vill skaffa hundvalp, en ex-ängel som blivit elak och vill ta över världen, FBI:s vittnesskyddsprogram som hotar att raseras och en massa maffia - dessa trådar hålls hjälpligt samman av Natalie, Dylan och Alex, Charlies tre änglar. De är snygga, sexiga och ännu snyggare och de fräser omkring i Los Angeles på crossmotorcyklar, surfingbrädor och flygplan till det ständiga dunkandet av fetcool musik och de räddar oskyldiga och mosar skyldiga och jag känner mig som mormor.

Detta är närmare två timmars musikvideo. Titt som tätt kan man fnissa lite åt fånigheterna, som tack och lov genomförs med en nypa salt, vilket räddar filmen från att bli en tjej-”Matrix”; på samma gång actionfluffig och dyngpretentiös. Många gånger njuter jag av de fantastiska kostymerna som förstås framhäver snyggtrions snygghet ytterligare. Ändå önskar jag att detta bubbelgum till miljonerdollarsprojekt kunde ha behållit smaken och smidigheten lite längre. Alternativt stannat på musikvideostadiet.