Betyg: 4 av 6

Steve Lopez (Downey Jr) är krönikör och reporter på Los Angeles Times, inte cynisk men litet trött. Marginalerna i branschen krymper, redaktionen kämpar med nedskärningar, Steve stretar på, söker efter material som kan erbjuda litet stimulans. Händelsevis stöter han ihop med en hemlös och aning förvirrad man, Nathaniel Ayers Jr (Foxx).

Gradvis klarnar två saker för Lopez: dels att Ayers är en extremt begåvad, klassiskt skolad musiker, dels att här slumrar en spännande story. Så han börjar erbjuda en aldrig efterfrågad hjälp i form av ett instrument, en plats på ett härbärge, musiklektioner och så småningom en lägenhet, alltmedan artiklarna rinner ut ur datorn och in i tidningen. Ayers hanterar denna nya situation så väl som hans schizofreni medger.

Det finns mycket gott att säga om Solisten, en film som ytterst handlar om utsatthet och våra relationer till och vårt eventuella ansvar för vanlottade medmänniskor. Den anstränger sig verkligen att inte banalisera sitt ämne och lyckas inte sällan närma sig svåra och intressanta frågor: Hur hjälper man bäst den som inte frågar efter hjälp? För vems skull är det egentligen man anstränger sig? Och vad får det kosta?

Huvudrollsinnehavarna presterar berömvärt, och även om regissören ibland slirar iväg mot sentimentaliteten, främst när det gäller musikens läkekraft, finns här en realistisk och möjligen tragisk insikt om välviljans begränsningar. Solisten kan både tänka och känna samtidigt på ett välgörande vuxet sätt.