Betyg: 5 av 6

Att de flesta deckare handlar mer om poliser än förövare är en etablerad sanning. David Finchers (Se7en, Fight Club) Zodiac behandlar besattheten hos spanarna i den decennielånga jakten på Zodiacmördaren – en eller flera förövare som tog livet av människor i Kalifornien i slutet av 1960-talet. Filmen utspelar sig i tre akter och utgår från tre av spanarna: polismannen David Toschi (Ruffalo), journalisten Paul Avery (Downey Jr) vid San Francisco Chronicle, dit mördarens första brev kommer, samt tecknaren vid samma tidning, Robert Graysmith (Gyllenhaal), senare författare till den bok som legat till grund för filmen.

Likt Spike Lee i Summer of Sam (om en mordvåg i discons och punkens New York 1977) målar Fincher upp en tidsbild. Men här finns inga spår av hippieklyschor, trots att vi befinner oss i erans epicentrum. Det sena 60-talet flimrar förbi i bakgrunden – ögonblicket som anses ha satt punkt för kärlekens 60-tal, Rolling Stones konsert på Altamont, påannonseras i en bilradio. I stället är det 70-talet som dominerar, med glåmigt gulbrungrå scenografi och journalistfilmer som Alla presidentens män ekande i de smattrande skivmaskinerna på tidningsredaktionen.

Mest intressant i Zodiac är texterna som ideligen zoomas in. Kanske valde Fincher projektet för att han gillar snyggt filmad skrift (minns anteckningsböckerna i Se7en). Centralt i mördarjakten är de chiffer och brev som skickades till dagstidningar.

Kameran far över handskrift, maskinskrift, tidningsartiklar, klotter på servetter och till och med ristningar i en skolbänk – grafologerna är liksom viktigare för utredningen än snutarna. Kanske frågar sig Fincher om man kan se något av mördaren i alla ord, men framför allt tycks han gilla det estetiska. Kulspetspennans urgröpningar blir snudd på taktila i filmen, även om kameran väl glider över ett brev för mycket.

Ur klassiskt thrillerperspektiv må Zodiac vara ett antiklimax, men som berättelse om offer för mänsklig besatthet är filmen imponerande.

I en av de många snygga scenerna besöker Graysmith Avery efter att denne gått in i sin murvelalkoholism. När solljuset filtreras genom fönstren på hans husbåt och ut över askfaten, de tomma flaskorna och den ensamma människospillran – allt ackompanjerat av ett primitivt dataspelsljud – ja, då påminner det faktiskt om en av de elaborerade mordplatserna i Se7en.