Betyg: 4 av 6
Den enes civilisation är den andres undergång. Mel Gibsons nya film Apocalypto handlar om Mayarikets sista dagar och dess förfall innan européerna klev i land. Vi får se riket genom ögonen på jägaren Jaguar Paw (Rudy Youngblood) som tillfångatas av rivaliserande mayas och förs från djungeln till staden. Den ensamme hjälten som kämpar mot en fiendearmé må vara en nog så konventionell intrig, men den mörka, bitvis vansinniga stämning Gibson skapat har få gemensamma nämnare.
För Apocalypto är en obehaglig film med en passande titel. Man måste nog besitta Gibsons tro på en stundande undergång – vare sig den är skapad av gudar eller människor – för att så starkt gjuta känslan av annalkande katastrof och beseglat öde i varje scen. Obehagliga är också mängden våldsamheter: offer halshuggs, hjärtan slits ur kroppar, krigare får hjärnan utslagen, jaguarer biter av ansikten på folk – och så vidare i en oändlig ström av blod. Känsliga själar är härmed varnade.
Mest imponerar det visuella överdådet. Allt är så mycket och så snyggt att man skänker en tanke till scenografer och sminkörer hela tiden. De fantastiska frisyrerna, kroppsfärgerna och ornamenten både liknar och betyder lika mycket som de gör på utomjordingarna vid Jabba the Hutts hov i Star Wars, men bilderna får en historia och ett djup och man blir än mer övertygad om att det vi ser är en lång civilisation som nu står vid sitt slut.
Om man vill – och det vill säkert många när Mel Gibson är inblandad – så kan man tolka Apocalypto som samtida civilisationskritik och ett varningens pekfinger. Men för filmupplevelsen skull är det onödigt: Här har regissören – till skillnad från sin förra film The Passion of the Christ – skapat ett riktigt bra äventyr som står på egna ben.
