Charlotte Ramplings smäckra ben. Kameran dröjer vid dem, liksom Gabriel Byrnes eftertänksamma blick. En erfaren kvinna på damtoaletten kommenterar dem gillande: gå ut och använd dem, säger hon. Ramplings rollfigur Anna försöker speeddejta efter sin skilsmässa. Det går inget vidare. Hon känner sig obekväm. Men en kväll får hon napp. Och det går inte heller något vidare.

En man, av allt att döma föga sympatisk, ligger ihjälslagen i sin lägenhet på 19:e våningen. Men vad var det egentligen som hände? Den döde var ingen av samhällets mer solida stöttepelare, det finns många misstänkta.

Gabriel Byrnes rollfigur Bernie är först på brottsplatsen. Han är kriminalare i London, nyseparerad; sover, när han alls sover, på hotell. När han sedan råkar möta Anna nere i entrén, kopplar han henne inte alls till brottet eller utredningen. Det är de där benen han ser. Och ett sorgset, inåtvänt leende.

Vem är hon? Bernie bedriver ett alltmer okonventionellt polisarbete, får allt svårare att hålla isär en yrkesidentitet från privat önsketänkande. Mina tankar går till Stig Sæterbakkens utomordentligt dystra roman ”Osynliga händer”, regnindränkt också den, där en spaningsledare attraheras av mamman till en försvunnen tonårsflicka. Luttrad snut har ett mjukt hjärta som trånar efter en varm kvinnofamn.

På så sätt är ”Jag, Anna” i grunden en film om ensamhet och längtan. Både Anna och Bernie längtar efter att undkomma tomheten efter ett kraschat äktenskap. Hon fantiserar förtvivlat om det familjeliv som har gått förlorat, han driver rastlöst omkring på stadens regnvåta gator om nätterna. Framför allt henne betraktar kameran ofta genom en avskiljande glasruta. Varje människa är en ö.

Som dunkelt stämningsmåleri är detta snyggt och prydligt med mörk sång av Richard Hawley på ljudspåret. Men som psykologiskt drama är det inte helt övertygande. Filmen översäljer sin egen intrig med hjälp av kalejdoskopisk kronologi, simulerar komplikationer som helt enkelt inte existerar.