Denna tredje installation i följetongen om det gröna träsktrollet Shrek på ofrivilliga äventyr i sagans förtrollade värld är – i vanlig ordning i de här sammanhangen – skriven av en månghövdad kommitté. Det rör sig om ett drygt halvdussin, det finns inte utrymme här för att räkna upp allihopa. Och allting tyder på att arbetet förlöpte utan några tråkiga konflikter. Det verkar nämligen som om de alla fick igenom i stort sett alla sina idéer. På gott och ont, får man väl säga.

Ett uppslag som man inledningsvis har mycket kul åt är att Shrek trivs illa med prinsgemålens alla förpliktelser, trampar i alla upptänkliga klaver och längtar hem till sitt träsk. Ett infall är att Fiona – det här är rena epidemin på vita duken för tillfället – blir på smällen, och att Shrek bävar för det kommande föräldraskapet och drömmer svettiga mardrömmar.

Ett annat är att Fionas pappa kungen lämnar in efter en utdragen dödskamp, vilket innebär att det är den förbistrat ovillige Shrek som måste bestiga tronen såvida han inte lyckas hämta hem en avlägsen ung släkting till familjen med det passande namnet Arthur. Ytterligare ett är att den tvålfagre Drömprinsen, som förödmjukades så grundligt i den förra filmen, stryker omkring på sjaskiga syltor och smider revanschistiska planer.
Och det mesta av det här är i och för sig rätt så roande. Det är, till exempel, riktigt roligt när Drömprinsen samlar sagornas alla bortglömda förlorare, alltifrån Kapten Krok och Askungens elaka styvsyster till Cyklopen från Odyssén (förmodar jag), och eldar dem till en gemensam kamp för upprättelse, givetvis i eget syfte. Det är även åtminstone litet kul när Askungen, Snövit och Rapunzel, som alla ingår i Fionas uppvaktning, visar sina bitchigt gnabbiga sidor innan de förenas i en Charlie‘s Angels-parafras.

Men för de flesta barn i publiken blir allt det här ofrånkomligen överkurs. Den stora styrkan hos Shrek-filmerna har ju varit att de alltid har kunnat bjuda på godis till alla målgrupper i alla ålder, men den här uppföljaren till den förra uppföljaren måste rimligen vara rätt svår att greppa för dem som inte har uppnått låt oss säga åtminstone tonåren. Fyrverkeriet av popkulturella referenser har nu gått över styr och blivit fnissigt självändamål för dampiga vuxenbebisar i avsaknad av en sammanhållen och engagerande berättelse.

Frihet må vara det bästa ting, men den måste trots allt utövas under ansvar. När alla begränsningar är kastade överbord och precis vad som helst kan hända, blir det svårare att intressera sig för och glädjas åt alla ystra hyss som detonerar på duken. För min personliga del är gränsen passerad när det visar sig att drottning Lillian kan skalla sönder murarna i fängelsehålan när hon blir tillräckligt arg. Jamen då så, vad är problemet liksom?
Shrek den tredje är en vidunderligt snyggt animerad nummerrevy, men det är litet för tydligt att den enda riktigt bärande idén är mer klirr i kassorna.