Betyg: 2 av 6

Vi befinner oss på en damfrisering, där Emilie (Audrey Tautou) är den ena delägaren. En dag får hon ett anonymt kärleksbrev utan att ”aaana” att det är från ställets snickare och alltiallo Jean (Sami Bouajila), som oavbrutet kastar långa längtansfyllda blickar på henne i smyg.

Emelie bryr sig inte om vem brevet är ifrån, istället skriver hon av det och skickar det till sin deprimerade mamma Maddy (Nathalie Baye) för att muntra upp henne. Efter att Maddys man (och Emilies pappa) lämnat henne för en yngre kvinna kommer hon inte utanför dörren.

Maddy blir mycket riktigt uppmuntrad men också nyfiken på den anonyme brevskrivaren, så Emilie tvingas skriva fler brev. Så småningom drar hon även in Jean i intrigen, utan att förstå att det är just han som skrev det första brevet.

Ja, det här låter som en riktig privatteaterfars – så gott som hela filmen utspelar sig dessutom i damfriseringen – men tyvärr spelas den inte så utan med någon sorts allvar. Audrey Tautou är bara irriterad, irriterad på sin mamma, på sin snickare, på sina medarbetare och sig själv, men utan att vara det minsta rolig.

Det är veteranen Nathalie Baye som räddar det hela från totalt haveri. Rollen kunde bli förfärlig – medelålderskvinna tror att betydligt yngre karl är störtförälskad i henne och börjar flirta vilt medan den helt oförstående stackarn står där som ett fån.

Man ryser av fasa i början, men på något sätt lyckas den skickliga Baye slingra sig ur dilemmat och vända rollen och missförstånden till sin fördel, och därigenom också göra Tautou helt överflödig. Och det var nog inte meningen.