Prinsessan Snövit som dygdig actionhjältinna, de sju dvärgarna som politiskt motiverade frihetskämpar och den onda styvmodern som extrem feminist redo att sätta kniven i de män som står i vägen för hennes ambitioner? Tja, varför inte? Sagorna tillhör ingen och oss alla, det står var och en fritt att vrida och vända på dem, skaka om dem och hitta nya dimensioner och mönster i en ny kontext. Vad gäller just Snövit gav Donald Barthelme 1967 ut en fragmentarisk experimentroman där sagoprinsessan är en modern ung kvinna som diskuterar Mao och tillhandahåller sexuella tjänster åt dvärgarna i duschen.

Den här filmen är något helt annat: en medeltida mardröm som utspelar sig i ett omväxlande höstigt och vintrigt sagolandskap. Riket regeras av den onda drottning Ravenna (Charlize Theron), vars makt är kopplad till hennes skönhet. Hon för långa samtal med en osedvanligt pratsam spegel, som försäkrar henne att hon är och förblir vackrast i landet ända till den dag då… ja, ni vet.

Styvmodern är fascinerande. Hon rasar över att kvinnor tvingas spela efter männens regler och att de kastas på sophögen när deras ansiktsdrag och kroppar åldras och vissnar. Följaktligen lever hon ensam, även om man anar att hon förlustar sig med en och annan fager yngling för att sedan kassera dessa på grymmast tänkbara sätt.

Snövit själv (Kristen Stewart) är kanske ingen intagande skönhet av konventionell sort, men i gengäld besitter hon en så kallad inre skönhet i form av mod och rättskänsla. Hon vinner jägarens lojalitet, och till slut möjligen också hans hjärta, genom sin viljestyrka och sitt oberoende. Att det här även finns ett murket resonemang om hennes exceptionellt rena blod, väljer jag att bortse ifrån.

Två starka kvinnor slåss om makten över riket med två olika skönhetskoncept som vapen. Det är brutalt, bistert och våldsamt. Och jag är överraskad över hur mycket jag faktiskt gillar det.