Betyg: 3 av 6
Den amerikanska independentfilmen The woodsman är djärv i sitt ämnesval: en medelålders pedofil man försöker hitta tillbaka till ett normalt liv efter avtjänat fängelsestraff. Den verkar till en början också djärv i sitt sätt att hantera ämnet: pedofilen Walter spelas (som brukligt med avvikare i amerikansk film) inåtvänt och grubblande. Han skildras som en genuint sympatisk man vars tankar vi får ta del av. Filmen uppmanar oss – utmanar oss – till inlevelse; vi kommer inte undan med några enkla kategoriseringar god – ond.
Walter får jobb på en såg i sin hemstad – varför han återvänder dit förblir oklart, kanske för att ge filmen dramatisk näring genom att visa hur människor från hans förflutna nu vänt sig emot honom. Han trakasseras när arbetskamraterna så småningom får veta hans brott, han förföljs och förnedras av en hatisk polis. Walter blir alltmer en självhatande underdog, en utstött i egna och andras ögon, hur ska det gå?
Miljöteckning och spel – Kevin Bacon är utmärkt som Walter – liksom fotografi och montage är rufft realistiska, antiestetiska, som vi vant oss från amerikansk independentfilm. Skildringen växlar inte oskickligt mellan yttre och inre, det sociala dilemmat och det psykologiska. Walter slåss mot fördomsfulla medmänniskor, som genom att fördöma Walter kan hålla egna snuskiga tankar på plats. Och han slåss mot sina återkommande fantasier om småflickor. Med möda, och med hjälp från arbetskamraten, snart älskarinnan Vicki återvinner han sin självkänsla. Storyn är tänkt att vara uppbygglig.
Men här finns en hake. The woodsman – titeln syftar på sagan om Rödluvan och vargen – är på många sätt känslig, nyanserad, viktig genom sitt humanistiska budskap om allas lika värde och att ingen bör dömas för snabbt. Men skrapar man på berättelsens yta finns här en beräknande cynism, i varje fall en påtaglig feghet. Genom att skapa en karaktär som Walter har man gjort det lätt för sig. Walter framställs som en ”snäll” pedofil. Vad han egentligen har gjort med flickorna förvisas till ett töcken; det antyds att han aldrig gått, eller fantiserar om att gå, särskilt långt. Han kontrasteras mot den verklige skurken, Candy som åker omkring i en flott bil, förför och våldtar småpojkar. I jämförelse med Candy framstår Walter som bara en enkel, ömhetssökande medmänniska, ”en av oss”. Den verkligt obehagliga vändningen kommer när Walter misshandlar Candy; först då blir han fri, ”frisk” i omgivningens – och filmens – ögon. Den av samhället misshandlade blir på nytt en del av samhället när han själv misshandlar. Som utsaga om hur det faktiskt går till i världen har filmen ett brutalt om än oavsiktligt sanningsvärde. Som moraliskt imperativ är den förkastlig.
