Betyg: 4 av 6
Det är nu snart 70 år sedan en engelsman vann Wimbledon. Och även om Tim Henman gick till semifinal i årets US Open, lär det heller inte hända igen i brådrasket. Den avklädning Roger Federer bestod honom var av det obarmhärtiga slaget och visade med all önskvärd tydlighet att det visserligen eleganta men samtidigt stereotypa attackspelet à la Stefan Edberg inte längre förslår ens på de snabbaste underlagen. Till slut står där på andra sidan nätet alltid en Federer – eller en Roddick, eller en Agassi – som helt enkelt slår stora hål i den vackra fasaden tills den faller ihop. Men man kan ju alltid drömma.
I ”Wimbledon” spelar Paul Bettany en av tennistourens veteraner, engelsmannen Peter Colt, som en gång var uppe och nosade på toppen, men som aldrig vann något riktigt stort och som nu ligger bortåt 120 på rankingen (Henman om fyra år?). Wimbledon har han spelat hur många gånger som helst, men den här gången kom han in i lottningen bara tack vare ett wild card. Slutet nalkas. En framtid som klubbtränare åt rika tanter väntar.
Men som alla förstår blir inte denna turnering lik någon annan för Peter. Dels råkar han drälla in hos Lizzie Bradbury (Kirsten Dunst), det nya amerikanska stjärnskottet på damsidan, varvid tycke uppstår; dels börjar han själv, till sin egen stora överraskning, spela sitt livs tennis. Möjligen finns det även någon sorts samband mellan det ena och det andra, men exakt vilket blir aldrig riktigt klart. Manusförfattarna hade förmodligen en hel del funderingar om saken, men fick inte ihop det och lämnade till slut alla bollarna svävande i luften.
Om vi för ett ögonblick tänker bort hela tennisapparaten, är ”Wimbledon” ännu en romantisk komedi från bolaget Working Title helt enligt formeln från ”Fyra bröllop…” och ”Notting Hill”. Det vill säga: charmerande tafatt engelsman försedd med kufisk vän- och/eller familjekrets möter bitsk och osentimental amerikanska. Och om detta upplägg inte direkt sprakar av originalitet ter sig själva tennisaspekten ofta mest som en ursäkt för en orgie i produktplaceringar. Matchsekvenserna känns datoranimerade på ett Kalle Ankamässigt sätt, och Bettany rör sig som en kossa på banan.
Ändå är det här en förunderligt förförisk historia, sommarlätt och liksom mousserande, flirtig och flyktig som ett fort förbiflimrande leende från en främling. Regissören Richard Loncrane har en smålurig underskruv på sina grundslag och piggar ofta upp spelet med en diverse små hyss. Dialogen är en serie virtuosa volleykalas.
Men framför allt är Bettany och Dunst oerhört söta tillsammans utan att det för den skull blir sötaktigt. Han är avspänd och självironisk, hon är intensiv och självmedveten, men bägge låter ana att de även har andra kort på hand och kemin i denna cocktail blir subtilt sexig.
Och är inte Dunst i vissa vinklar väldigt lik en ung Monica Seles?
Jan Söderqvist
noje@svd.se
