Inför en intervju med regissören Agnès Varda i höstas ville jag se om hennes filmer, av vilka flera räknas som klassiker. I den lokala videobutiken möttes jag av en frågande blick. Lika tomt ekade det i de svenska nätbutikerna. Från utlandet kunde man leverera, men först inom ett par veckor och för dyra pengar.
Det tog däremot tre minuter att lokalisera dussinet Varda-filmer på fildelarsajter.
De illegala, och allt bättre legala, alternativ som finns är inte oväsentliga om man ska känna av dvdns samtid och framtid. Rent logiskt borde ju tillverkare av fysiska format för länge sedan ha satsat på att skapa video-on-demand-tjänster.
Ändå är det inte bara så att dvd-formatet fortfarande dominerar – det uppvisar, åtminstone internationellt, hälsotecken. Brittiska Sight & Sound konstaterade nyligen att samtidigt som bioutbudet av ”specialfilm” – numera allt utanför den kommersiella storfilmen – sjunkit det senaste decenniet så har utgivningen och försäljningen av densamma exploderat på dvd.
I Storbritannien har nya bolag växt upp som svampar ur marken. Å ena sidan distributörer likt New Wave – i år har bolaget gett ut Claire Denis underbara 35 Rhums – som distribuerar festivalfilm till bio och dvd och tjänar på att minimera tidsgapet däremellan. Å andra sidan bolag som likt Second Run gräver i historien: deras utgåva av Pedro Costas debut O Sangue är tillsammans med Vera Chytilovás Sedmikrásky årets bästa retro. I USA har arkivutgåvor av Kent MacKenzies The Exiles och Eagle Pennells The whole shootin’ match skrivit om den oberoende amerikanska filmens historia. Något som inte bara handlar om att ge ut otillgängliga filmer, utan att med extramaterial ge dem ett sammanhang.
Det senare är en brist i Sverige. När svenska bolag väl ger ut intressanta historiska filmer saknar de, som nystartade Cinemanias utgåva av Lars-Lennart Forsbergs Misshandlingen från 1969, texthäften eller extramaterial. En kontext den filmen i skenet av Anna Odell-debatten skulle må bra av. Det gäller även Sandrews utgåvor av regissörer som Mai Zetterling och SFs underliga klassikerserie – som innehåller Helena Bergströms Se upp för dårarna men inte Bo Widerbergs tidiga filmer.
När det gäller den utländska utgivningen i Sverige är rättigheterna till en regissör av Vardas dignitet – eller en samtida festivalfilm som Stockholmsvinnaren Dogtooth – fortfarande dyra för en liten marknad. Man kan därför fundera på om inte Filminstitutets importstöd till biofilm borde omstöpas till ett mediestöd – oavsett om det gäller dvd eller video-on-demand.
Problemet i Sverige är att filmer som inte passerar biografen – med allt vad det innebär av intervjuer och recensioner – hamnar i medieskugga. Men porrfilmssamlingen Dirty diaries, en guldkalv för bolaget Njuta films, visade att man inte alltid behöver biofönstret för att få uppmärksamhet. Visst, det ligger i genrens natur att den är medialt kittlande och fungerar bra för hemmabruk.
Ändå blir film som släpps direkt på dvd – eller direkt på nätet – vanligare de närmaste åren. Då är det för en livaktig och intressant filmkultur lika mycket bolagens ansvar att presentera filmerna på ett tilltalande sätt som mediernas ansvar att uppmärksamma dem.
