Betyg: 6 av 6

Vem vill bli miljonär? Förmodligen de flesta, vilket är en av förklaringarna till att tv-formatet som heter just så och som förvandlar framgångsrika frågesportare till just miljonärer har erövrat en hel planet. Men somliga vill mer än andra. Och Jamal Malik, ung ”chai-walla” (killen som kör tevagnen) på ett indiskt call center, vill snarast mindre än de flesta.

Att han nu ändå sitter där i den stekheta stolen för att producera de rätta svaren inför en extatisk mångmiljonpublik, har egentligen inte alls med pengar att göra. Vi återkommer till det.

Den fråga som ställs i början av den här filmen är: hur kan denne slumdog, en föräldralös skitunge från Bombays stinkande fattigkvarter, besvara frågor om indisk poesi och berömda män på amerikanska dollarsedlar av höga valörer? Har han en signalerande medbrottsling i studiopubliken?

Den arrogante programledaren är övertygad om att Jamal fuskar och överlämnar honom åt korrupta poliser som tar till brutala metoder för att tvinga fram sanningen. Danny Boyle klipper i inledningen växelvis mellan spänningen i tv-studion och tortyren på polisstationen. Jamal tar sig förbi den ena frågan efter den andra, prispotten växer, och för poliserna berättar han undan för undan hur det kommer sig att han faktiskt kan svaren. Och det är den berättelsen om en barndom och en uppväxt, invävd i scenerna från tv-inspelningen och från förhören, som är själva stommen i själva berättelsen.

Manuset bygger, enligt uppgift mycket löst, på en roman som heter något helt annat och som jag inte har läst. Det kunde vara skrivet av en sentida, streetsmart Charles Dickens med smak för multi-kulti. ”Skamlös” är det ord som omedelbart kommer för mig när jag ser Slumdog millionaire för första gången. Filmen är verkligen helt skamlös i sin entusiastiska omfamning av alla melodramatiska tårkniparknep och romantiska klichéer som finns. Plus några till. Och som det betalar sig.

Här dunkar hjärtan hårdare än någon annanstans, här är längtan starkare, ondskan ondare och färgerna mer bländande än några andra färger. Indien överrumplar en med intryck och energi. Staden Bombay rusar på maxpuls i alla riktningar vid alla klockslag. Det är ett upplägg som ligger väl till för Danny Boyles muskulösa eklekticism.

Slumdog millionaire skildrar Bombay som en motbjudande och samtidigt fascinerande organism, kännetecknad av närmast bisarra kontraster och djupa fickor fyllda av en paradoxal och oemotståndlig livsglädje. Vi rör oss över alla gränser, betraktar alla sociala skikt. Det nya, vräkiga välståndet bryts mot den eviga och hjärtskärande fattigdomen; det är inte vackert, men det är heller inte alltigenom nedslående eftersom den myllrande metropolen erbjuder mängder av möjligheter för den uppmärksamme.

Och samma spänning mellan det moderna och det gamla, nytänkande och tradition, avspeglas i hur filmens form förhåller sig till storyns stoff. Den uppbrutna kronologin och det visuella artisteriet gör att den grundläggande förutsägbarheten aldrig blir besvärande. Jo, man anar nog hur det kommer att sluta, men intresset är samtidigt riktat mot den intrigtråd som löper bakåt i tiden.

Hela Jamals agerande, varje andetag han drar, har ett enda syfte: att återfinna och återförenas med den dyrkade Latika, flickan från barndomen som han en gång räddade från prostitutionen bara för att förlora henne till en förhärdad gangster. Kanske finns hon där ute någonstans i den anonyma massan framför tv-skärmarna?

I den bollywoodianska sagovärlden premieras den strävsamme drömmaren på den cyniske roffarens bekostnad. Brott lönar sig inte, oförrätter justeras. Det är en vacker tanke, här svept i den mest förföriska kitschutstyrsel man kan tänka sig.