Betyg: 5 av 6

Med Sleuth – spårhunden från 1972, Joseph L Mankiewicz fina filmatisering av Antony Shaffers pjäs, i gott minne är det lätt att ställa sig skeptisk till en ny version. Att Kenneth Branagh regisserat, Shakespearefilmaren framför andra, borgar förstås för kvalitet. Nyfiken på allvar blev jag dock först vid upptäckten att Harold Pinter här stått för manus. Detta, föreställde jag mig, borde kunna bjuda på överraskningar.

I själva verket skapar Pinters dialog ett helt nytt verk av Shaffers ursprungliga stycke. Den är korthuggen och rapp, inte sällan rolig, ständigt med en lätt cynisk underton. Den skalar av handlingen så att inga bifigurer längre finns kvar, endast det centrala dramat.

Michael Caine spelar denna gång rollen som Andrew Wyke, medan Jude Law, som också producerat filmen, har tagit över Caines tidigare roll som Milo Tindle; de bägge utkämpar här en maktkamp i kammarspelsform, virtuost välspelad, där det ursprungliga – givetvis kvinnliga – föremålet för männens rivalitet snart nog kommer i skymundan till förmån för en mer grundläggande, exklusivt manlig konflikt.

Men det finns en ytterligare part i dramat: iscensättningen. Först och främst det spektakulära huset, där de bägge männens konfrontation utspelas, och där en ytterligare dimension tillfogas genom att kvinnan sägs ha inrett det. Men också den rigida säkerhet som omgärdar det, med övervakningskameror som fångar varje rörelse på datorn. Skärmarnas ramar i ramen spelar med i detta intrikata drama om ”framing”, om vem som egentligen kontrollerar vem.

Som helhet är det lysande dramatik.