Betyg: 2 av 6
Rebeccas myspelle till pappa har ett partytrick. Han kan trolla bort ett mynt med hjälp av litet fingerfärdighet. Men Rebecca själv är ett strå vassare. Hon kan trolla bort hela sin lön och mer därtill bara genom att vifta med kulörta plastbitar i utvalda märkesbutiker. Hon blir helt enkelt hög av att shoppa.
Men allting har ju någonstans ett slut, så även Rebeccas köpfest, och En shopaholics bekännelser är åtminstone potentiellt spännande, åtminstone litet grann, därför att den faktiskt bygger på denna mogna insikt. Det här är ett långt avsnitt av Lyxfällan, slampigt uppsminkat till romantisk komedi.
Problemet i ett makroperspektiv är att all världens rebeccor håller hjulen i rullning genom att konsumera som funnes det ingen morgondag, samtidigt som den där morgondagen trots allt alltid kommer som ett förhatligt kravbrev med posten. Man kan skjuta upp den med hjälp av allt galnare krediter, men inte för evigt. Och plötsligt är all världens efterfrågan som bortblåst. Någon kanske rent av känner igen det här från någon nyhetssändning.
Och jag är fullt beredd att låta mig roas av en film som till skillnad från Sex and the city och det mesta inom produktplaceringsporren faktiskt utspelar sig i något som liknar en verklighet. Men jag kan inte låtsas att det här är kul. Det är för skrikigt, för dumt och för absurt. Sagovärldens klichéer ser malplacerade ut i en film som utger sig för att genomskåda dem.
