Om man befinner sig ett övergivet gammalt hus i ett rum med mekaniska leksaker och en apa plötsligt börja slå med sina cymbaler, vet man vad klockan är slagen. Då kommer spöket.

I The woman in black har man släpat fram alla gamla skräckeffekter – ansikten i fönster, långa skuggor, dörrar som slår igen, ljus som blåses ut, tunga steg, djupa suckar och förstås ett helt menageri av mekaniska leksaker med otäck uppsyn – till ackompanjemang av burreburr-musik.

Här går Daniel Radcliffe alias Harry Potter runt med uppspärrade ögon och spänd mun och väntar på en förklaring, som vi i publiken räknat ut för länge sedan. Damen i svart är arg och nu hämnas hon på omgivningen.

Det är en ynkligt tunn historia, som inte skrämmer minsta barn. Regissören har tydligen trott att det räcker med Radcliffe i bild i stort sett oavbrutet. Det gör det inte. Inte heller säger filmen något om hans eventuella talanger eftersom han aldrig får pröva dem.