Betyg: 4 av 6

Den japanskbrittiske författaren Kazuo Ishiguro fick sitt genombrott med romanen Återstoden av dagen. Filmen byggd på boken i regi av James Ivory blev en lika stor framgång med Anthony Hopkins som butler och Emma Thompson som husföreståndarinna på ett ståtligt brittiskt gods under andra världskriget.

Plikten mot husbonden och hans i generationer inpräntade regelverk om vad som passar sig och inte, hindrar Hopkins butler från att följa sina känslor. Han offrar kärleken för, som det visar sig, en fullständigt felaktig sak. Hur den blinda lydnaden hindrar de förtryckta från att göra uppror är också ämnet för Never let me go. Filmen liksom boken utspelar sig förvirrande nog i slutet av 1900-talet men ändå i framtiden. Alla sjukdomar är utrotade och den genomsittliga levnadslängden ligger på 100 år. Men all utveckling har sitt pris.

Denna gång befinner vi oss inte på ett gods utan på en liknande brittisk institution, en internatskola, där eleverna är ovanligt glada och lärarna ovanligt vänliga. Det påstås att det är 80-tal men påminner mer om ett slitet 40-tal vad gäller kläder och inredning. Leksakerna barnen får köpa för sina sparade plastpengar är begagnade och trasiga. Det är som om inte bara deras omgivning utan även de själva är sekunda vara.

Ganska snart förstår vi att barnen aldrig har vistats någon annanstans än i skolan, att världen utanför är okänd för dem och att deras livsmål redan är utstakat. De har inte som andra barn några val.

Här träffar vi de tre vännerna Kathy, Ruth och Tommy och följer dem tills de blir vuxna och flyttar ut i samhället. Kathy och Ruth är bästa vänner och båda förälskade i Tommy, som skiljer från andra pojkar genom sina känsloutbrott men framförallt präglas de alla tre av sin passivitet. Tommy låter sig väljas av Ruth trots att det är Kathy han dras till. Och Kathy blir inte arg utan finner sig. Det är som om ingenting spelar någon roll. Carey Mulligan, Keira Knightley och Andrew Garfield är vuxna som förblivit barn. De vet att de inte har något att säga till om. Deras spel präglas av en sorts drömskhet som också präglar miljöerna och landskapen de vistas i. De befinner sig utanför även om ingen håller dem instängda.

Någonstans tänker man att ”reservdelsmänniskor” är ett passerat stadium i science fiction och i verkligheten, nu när man med kloningens hjälp inom en snar framtid kommer att kunna framställa exakta kopior av våra egna organ.

Men i samma ögonblick dyker bilderna upp av de indiska surrogatmammorna som måste ligga stilla i nio månader på låsta kliniker tills deras bortlovade barn har fötts. För att inte tala om alla fattiga människor som säljer sina organ som en sista desperat åtgärd för att klara livhanken. Så reservdelsmänniskorna finns.

Det man kan sakna i Never let me go, uppkallad efter en kärlekssång som längtansfullt spelas av Kathy, är ytterligare en dimension, ytterligare en vändning likt den i Återstoden av dagen, som ger problematiken en ny belysning.

Styrkan och det som skiljer Ishiguros framtidsberättelse från andra liknande, är att de drabbade inte gör uppror trots att de vet vilket öde de går till mötes. Till och med när det lilla hopp de hyser om respit släcks, finner de sig snällt. Det är nog det mest skrämmande med den här filmen. Att ingen gör motstånd.