Vinnare av Guldbjörnen Berlin 2009 Det påstås att skräcken överförs genom modersmjölken och för Fausta som levt med en mamma som utsatts för våld och terror finns skräcken djupt rotad.
Betyg: 5 av 6
”Orden är missförståndens moder”. Dessa rader, ursprungligen hämtade från Antoine de Saint-Exupéry, står också som motto för den peruanska filmen Faustas pärlor, årets Guldbjörnvinnare i Berlin. Regissören Claudia Llosa, numera bosatt i Barcelona, långfilmsdebuterade 2006 med den flerfaldigt prisbelönta Madeinusa.
I berättelsens centrum står en ung kvinna, indian i Lima, som fostrats in i den skräck som livet igenom präglade hennes mor. Modern våldtogs och hennes man mördades under terroråren, och genom orden i sina sånger, oändligt smärtsamma, har hon överfört alla dessa fasor till sin dotter.
Hos morbrodern råder bröllopsyra, men Fausta är betydligt mer intresserad av begravningar. När hennes mamma dör vill morbrodern helt enkelt gräva ner sin syster på bakgården. Hon tillhör en minoritet som officiellt inte finns, så vem skulle sakna henne? Men Fausta hejdar honom: hon vill till varje pris själv tjäna ihop pengar till en ordentlig begravning. Om modern inte räknades i livet vill Fausta ändå att hennes död skall bli märkbar, så att hennes existens på något sätt åtminstone skall göra ett avtryck för eftervärlden.
När Fausta senare visar sig lida av återkommande näsblod och oförklarliga svimningar förklarar hennes morbror för läkaren att hon lider av ”skrämda bröstvårtan”. Det är, tror han, redan genom modersmjölken som hon ärvt sin svaghet – modern väntade nämligen Fausta när hon drabbades av sitt livs olycka. Att det kan finnas en mer konkret förklaring till hennes skenbart oförklarliga fysiska svaghet – en strategiskt placerad potatis som skydd mot potentiella våldsverkare – blir nämnt men inte vidare åtgärdat för stunden. Morbrodern har ju ändå bilden av sin systerdotters sjukdom helt klar för sig.
Till Faustas lycka – och olycka – får hon arbete i staden, hos en lika rik som kolerisk pianist. Denna får av en slump höra Fausta sjunga. Strax ser hon sin chans att profitera på den unga flickans inspiration, född ur smärtan, för att fylla sitt eget tomrum, bristen på kreativitet och förnyelse. Och som det så ofta går för profitörer gör pianisten förstås succé – medan orsaken till hennes framgångar, Fausta själv, bokstavligen dumpas på vägen. Hennes arbetsgivare gitter inte ens lära sig hennes namn.
Men Faustas pärlor är ingen tragedi. Snarare handlar filmen om hennes möjliga väg till försoning med livet, till helande; Fausta måste gå vidare. Det är en politisk film – och samtidigt poetisk.
Den är också oerhört knapphändigt berättad, och däri ligger dess styrka. Den misstro mot orden som förmedlas av filmens motto tycks ha smittat av sig på varje uttryck. Här finns inte en bild, inte en gest för mycket. Däremot bygger dess lågmälda dramatik i hög grad på kontraster: mellan bröllopskitschen och dödens konkreta realitet, mellan förstadens halvfärdiga murar och murarna som avskärmar pianistens skyddade tillvaro från stadens kaos och myllrande liv. Hela filmen är ingenting mindre än en liten pärla, skimrande, sluten och hemlighetsfull.
