Webb-tv
Det är sommar och året är 1975. Martin går ut andra ring och flyr betongen i stan för ett sommarjobb på Sandhamns exklusiva seglarrestaurang i skärgården. En helt ny värld öppnar sig för Martin.
Betyg: 4 av 6
Hannes Holm telepaterar oss snabbt tillbaka till 1975; Shades på skivspelaren och i tv:n en tonårig Björn Borg. På en soffa hånglar en annan 17-åring, Martin (Bill Skarsgård) med en jämnårig tjej, och när kläderna är av skapar Holm en sådan där typiskt genant situation som han och Måns Herngren tog patent på redan i mitten av 80-talet; hon stannar upp och börjar avkräva honom löften, och snoppen står som ett frågetecken mitt i bilden.
Martin är en känslig kille som vill att det ska kännas rätt, så han tar moppen från tjejens föräldrars villa hem till ett av de där höghusområdena som ju faktiskt också finns på Lidingö.
Pappa sover, tack och lov osar inte andedräkten sprit. Himlen är oskyldigt blå är Hannes Holms sätt att berätta om en uppväxt utan pengar i ett område där pengar är normen, och med en alkoholiserad pappa.
Och man önskar att han hade släppt sina darlings och bara berättat den historien utan att skoja till det. Jag hade gärna sett den där svenska Ang Lee-filmen han sagt att han vill göra, även om det är halvt på skämt.
Nu får Martins bakgrund vara ramverk i berättelsen, men sin familj vinkar han av snabbt. Hannes Holm lyfter in honom i ett retro-kapitel i svensk kriminalhistoria som genererade löpsedlar i oktober 1975, när polisen sprängde den så kallade Sandhamnsligan, som tillverkade och sålde droger med Kungliga Svenska Segelsällskapets restaurang på Sandhamn som bas. Krogägaren Flemming Broman kallas här för Gösta (Peter Dalle).
Till Sandhamn kommer Martin via sin bästa kompis Mickes välbärgade föräldrar, som med en storslagen gest på eget bevåg fixat sommarjobb till honom på skärgårdsön, där semestern traditionsenligt brukar avnjutas. Och Martin lämnar mamma med hennes dagbarn på höghusets miserabla betongterass och tar ångbåten ut till sommaren.
Där blir inget som han tänkt sig. Micke (Adam Pålsson) går på seglarläger och Martin inkvarteras i skärgårdskrogens personalbarack. Han blir snart springpojke åt Gösta som förutom krogen och knarkruljansen även har en liten bordell i stan att se efter. Det tar ett tag innan Martin förstår vad som finns i Konsum-kassarna han får bära omkring på men snart står han där i en sjöbod och mäter upp vitt pulver i plastfolie. Den söta Jenny (Josefin Ljungman) är dock föga imponerad av de balla kläder han byter till sig mot de hundralappar som Gösta har ett outsinligt förråd av.
Bill Skarsgård är en solid huvudrollsinnehavare som navigerar berättelsen stadigt framåt med sin långa, v-jeans-klädda kropp och utstrålar en stark, självklar närvaro som ger djup – tillsammans med Amanda Ooms och Adam Pålsson ska tilläggas.
Och Hannes Holm är för rutinerad för att kunna misslyckas, men man får ändå en känsla av obeslutsamhet, han har liksom inte kunnat bestämma sig för vilken film han velat göra. Nu blir det delvis ett sommaren-när-jag-blev-vuxen-drama, där Holm smashar in sveket från Micke och hans familj hårt så det svider och skapar förutsättningar för något bra, men sedan glider han som av gammal vana in i en saltstänkt relationskomedi där polisen är direkt hämtad från Kommissarie Späck.
Tanken är förstås att leverera en kvalitativ publiksuccé, det syns ju på rollbesättningen inte minst. Det finns ingen bra anledning till att Martins tragiska pappa ska spelas av just Björn Kjellman, han är föga övertygande som hustyrann, men han kommer förstås att ha en gynnsam effekt på publiksiffrorna.
