Är Omar Raddad oskyldig? För regissören Roschdy Zem i filmen ”Omar dödade mig” handlar frågan inte bara om en filmintrig. Tvärtom är ”affären Omar” högst verklig; under 90-talet i Frankrike fick den debattens vågor att gå höga, särskilt i medierna. Idag – aktualiserade av filmen – har de långtifrån lagt sig.

Trädgårdsmästaren Raddad dömdes 1994 till 18 års fängelse för mord på sin arbetsgivare, en rik änka. Efter påtryckningar från kung HassanII av Marocko blev han villkorligt benådad av Jacques Chirac 1998. Fortfarande skyldig i lagens ögon har Raddad genom åren hävdat sin oskuld.

Filmen bygger dels på hans självbiografi, dels på en bok av Franska Akademiens Jean-Marie Rouart, som kallar fallet ”en konstruktion av en skyldig”.

Rouarts bok utkom i mars 1994, två månader efter domen, och berättelsen om hans efterforskningar utgör i filmen parallellhandling till Raddads historia (även om Rouart nödtorftigt kamouflerats under pseudonym).

Rouarts kritiker menar att han förmätet tagit sig själv för Voltaire eller Zola (som ju båda ingrep i aktuella rättsfall). För dem handlar det snarare om en mediecirkus, iscensatt för att konstruera en oskyldig. De har också hätskt angripit filmen, som de anklagat för att vara gravt tendentiös. Till upprördheten bidrar att slutbilden för en kort stund visar verklighetens Omar Raddad. Filmen nöjer sig alltså inte med en lös koppling till en sann historia. Tvärtom levererar den en skarp kritik av franskt rättsväsende, såväl av allmän underlåtenhet i bevisvärdering som av helt oacceptabla rasistiska tendenser.

Men även den som inte vill ta ställning i sakfrågan måste medge att Roschdy Zems film är rasande skickligt berättad; åskådaren hålls oavlåtligt fängslad. Dokumentärfilmens uppsving på sistone har kallats en nyväckt passion för verkligheten. Detta drama har samma passionerade grundval.