Betyg: 6 av 6

Man kunde beskriva Andrea Arnolds debutlångfilm Red Road som en kombination av Antonionis Blow Up och Cavanis Nattportiern. Liksom Blow Up visar den åskådarrollens existentiella dilemma – huvudpersonen Kate deltar av någon mystisk anledning som klargörs först efterhand inte i livet utan lever genom kamerabilderna i bevakningscentralen där hon jobbar.
Och liksom i Nattportiern möter vi en kvinna som dras, känslomässigt, erotiskt, avgrundslikt till den man som gjort henne mest illa i livet.
Red Road är trots likheter med föregångarna en helt och hållet självständig film. Och den är ett mästerverk! Man bör inte slösa med ordet, men här är det berättigat. Här finns en enastående poetisering av Glasgows fulare miljöer. Här tecknas bilden av två komplicerade och oförutsägbara människor. Och här berättas, med de små, subtila stegen, ett livsdrama där olidligheten så småningom förvandlas, om inte till lätthet så åtminstone till ett slags tillförsikt.
Red Road är helt enkelt en av dess fåtaliga filmer som inger hopp om filmkonsten, också i Europa där den under senare år förfallit så.