Betyg: 5 av 6

En tysk, idealistisk läkare spelar en kort men dramatisk roll i skandinavisk historia. Som PO Enquist sammanfattar det i inledningen av Livläkarens besök: ”Den 5 april 1768 anställdes Johann Friedrich Struensee som den danske konungen Christian den sjundes livläkare, och avrättades fyra år senare.”

Under de åren hann Struensee (som här spelas av Mads Mikkelsen) vinna den psykiskt sjuke, kanske schizofrene, monarkens förtroende, för att till slut ta hans plats som regent under 16 intensiva månader. Han genomförde sociala reformer och stiftade nya lagar i sann upplysningsanda. Och hade en affär med kungens fru, drottning Caroline Mathilde (Alicia Vikander). Struensee ansågs vara biologisk far till prinsessan Louise Augusta. Utmärkt stoff att göra sidenfrasande men sparsmakat kostymdrama av förstås.


Filmen berättas ur drottningens perspektiv när hon skriver ett avskedsbrev till barnen. Hon giftes bort med sin främmande, danske kusin som 15-årig brittisk prinsessa. Det ceremoniella överlämnandet på en prosaiskt knastrande landsväg andas inspiration från Sofia Coppolas Marie Antoinette. Prinsessan inser snart att han som fnissar underligt bakom ett träd inte är någon drömprins. Bara det anslaget är en bit på väg; människoliv som brickor i ett politiskt spel. Att våldtas på sin bröllopsnatt ingår i paketet.

A royal affair blir förstås också – eftersom huvudrollen i Snow white and the huntsman till slut gick till Kristen Stewart – Alicia Vikanders internationella genombrott. Efter debuten i Till det som är vackert var det bara en tidsfråga innan det skulle bli av. Vikander tar all plats som erbjuds henne, kan vara på samma gång drottninglik och jordnära. Hon och Mads Mikkelsens Struensee bildar ett vackert par, som möts i stor passion och en längtan efter ett sundare, friare samhälle.


Kanske var verkligheten något krassare. Drottningen, känd för att rida i ”manskläder”, var kanske bara hjärtligt glad över att äntligen få ligga med en normalintelligent man som var intresserad av modern barnuppfostran à la Rousseau. Och kanske blev Struensee bara berusad av tanken på att skapa sitt idealsamhälle, när han insåg vilket enormt inflytande han hade på både kungen och drottningen (ministerstyre var ingen ny uppfinning i Christiansborg).

Men som underlag till melankoliskt mättad fiktion är den romantiska tolkningen oslagbar. ”Vi var naiva, vi trodde att vi kunde få allt”, som Alicia Vikanders berättarröst förtäljer när kärleken är ny och de njuter av blyga ögonkast tvärsöver rummet, och av att kunna manipulera kungen till att utföra ädla handlingar. Bloddrypande, historiska detaljer väljs bort till förmån för stillsammare, stämningsladdade bilder.


David Dencik gör ännu en ond lurifax med flyende hårfäste. Men det är Mikkel Følsgaards kung Christian som laddar allt med manisk energi. Det är ingen enkel sak att gestalta psykisk sjukdom, särskilt inte hos en rollfigur som är i bild så frekvent. Følsgaard går från vilt raseri till de små skiftningarnas mimik – nästan omärkliga rörelser i ögon och ansiktsmuskulatur när en paranoid tankegång kickar igång – till ett plötsligt, labilt fnitter. Følsgaard är helt klart den avgörande ingrediensen, den som gör A royal affair till något lite större än ett mycket vackert historiskt drama.


BLOGG: Någon borde straffas för filmens översättning

Veckans filmrecensioner