Michael Moore i samtal med en brittisk AT-läkare på sin resa i det perfekta Europa.
Betyg: 4 av 6
Mannen i baseballkepsen går förstås ut hårt direkt. Efter ett inledande klipp där George W Bush säger något standard-dumt får vi se en man som syr ihop sitt eget knä. Han är en av de 47 miljoner amerikaner som inte har någon sjukförsäkring. Michael Moore har ett budskap, fast inte till killen med synålen utan till dem som tycker att de lever i världens bästa land.
USA är det enda i-landet i världen som saknar ett statssubventionerat sjukförsäkringssystem, vilket i praktiken innebär att det kan bli väldigt dyrt att vara sjuk.
Moore har bullat upp med många tragiska exempel. Ett medelålders par vars ekonomi slagits i spillror av hans hjärtproblem och hennes cancer; människor som uppfyllt försäkringsbolagens ofta absurda krav men ändå fått en saftig räkning efter utförd operation; en liten flicka som hann dö medan försäkringsbolaget krävde att hon skulle tas till ”rätt” akutmottagning. Man baxnar naturligtvis över det absurda och cyniska i att vinst automatiskt går före vård.
Ja, att den amerikanska sjukvården är just sjuk skriver man gärna under på. Men att Sicko per definition handlar om ett lokalt problem gör ofrånkomligen att den inte känns lika angelägen som Moores tidigare filmer – även om man lite långsökt kan dra paralleller till Sverige och privatiseringen av vården.
”Den här filmen handlar om er, ni 250 miljoner amerikaner som har sjukförsäkring”, säger Moore i början. Det finns alltså en tilltänkt publik, och det är inte vi.
Detta blir ännu tydligare när Michael Moore ska visa sina landsmän hur mycket grönare gräset är på andra sidan, Atlanten alltså. Tanken är förstås att vara en ögonöppnare. Men även som troget Moore-fan kan man börja förstå hans kritiker. I Europa är nämligen allting fantastiskt. Sjukvården är gratis men ändå otroligt effektiv. Människorna i yrket är lugna och harmoniska. De och deras patienter lever i största välmåga.
Som europé är det svårt att svälja den här onyanserade beskrivningen, även om den väl är gjord med glimten i ögat. Det blir alltför tydligt hur Michael Moore har knådat till en del av verkligheten för att den ska passa hans syften.
Förutom att det blir ett trovärdighetsproblem, känns det framförallt lite slappt. Och överhuvudtaget är Sicko lite konturlös i jämförelse med sina föregångare. Kanske beror det på att det saknas en utpräglad antagonist, även om såväl Richard Nixon som Hillary Clinton och läkemedelsindustrin får sig en känga. Michael Moore bryr sig heller inte om att leta fram någon att ställa till svars på sitt sedvanliga manér, utan nöjer sig med att redovisa förbluffande fakta.
Många har noterat att Moore tar mindre plats i Sicko än i sina tidigare filmer. Det stämmer bara rent fysiskt. Sluggern från Michigan har blivit ett mediefenomen, en slags mytologisk figur som lever sitt eget liv. Michael Moore själv är den första att utnyttja detta. Några av hans fallstudier får ett lyckligt slut direkt, eftersom de drabbade har hotat sina försäkringsbolag med, just det, Michael Moore och hans pågående filmprojekt. ”Vi har tagit ett nytt beslut, ni får båda implantaten”, säger en skärrad röst på patientens telefonsvarare. Det blir såklart ett snyggt inslag i dramaturgin; månglarna som flyr templet i panik.
Som alltid är humorn Moores mest effektiva vapen. Han skojar till det med gamla sovjetiska propagandafilmer. Han leker förtjust med begreppet anti-amerikanskt. Han arrangerar en karavan med båtflyktingar inte från, utan till Kuba.
Först åker man till Guantanamo, där Moore kräver att frivilliga hjälparbetare från 9/11 ska få samma sjukvård som ”the evil-doers”. Sedan kör han vidare till Havanna där det visar sig finnas gott om gratis sjukhusplatser.
Och där vrider Moore om reglaget igen, från skojigt till känslosamt. På ett apotek i Castros huvudstad slår han in filmens hårdaste serve. En kvinna börjar gråta, inte av glädje utan för att hon känner sig kränkt. Varför ska hon, som frivilligt kastade sig in bland rasmassorna den 11 september, behöva betala 120 dollar för en astmainhalator som kostar motsvarande 5 cent på Kuba?
Det är klockren manipulation, men man får väl trösta sig med att ändamålen helgar medlen.
