Betyg: 4 av 6

”The two L:s; labels and love”, varumärken och kärlek. Vi får programförklaringen direkt, och fyra resuméer som fastställer statusen för Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha (som nu är runt 40, Samantha till och med 50, mycket sympatiskt, tack för att vi slapp en föryngringsprocess). What you see is what you get alltså, det här är ett enda långt appendix till sista säsongens sista avsnitt av tv-serien Sex and the city, komplett med Sarah Jessica Parkers ständigt närvarande berättarröst. Upphovsmännen Michael Patrick King och Darren Starr har rattat även här. Och man kan konstatera att det på det hela taget är en lyckad metamorfos.

Uppståndelsen kring den här filmen är och har varit enorm, vilket gett upphov till en del fantastiskt roliga och mycket nedlåtande recensioner. Här i Sverige har vissa (manliga) tyckare blivit upprörda över det faktum att kvinnor överhuvudtaget ser fram emot att se den. Det är fascinerande att en liten underhållningsfilm om kvinnlig vänskap väcker så ont blod.

Sen kan man förstås ha vissa invändningar. Speciellt som medborgare i ett land där sambolagstiftningen råder gäspar man lite irriterat åt Carries oro inför att flytta ihop med Mr Big utan att vare sig ha del i lägenheten eller vara gift. Och suckar över att handlingen raskt ångar vidare till lösningen - prinsessbröllopet, den händelse som allt kretsar kring. Men det tar sig, för livet på Manhattan är förstås aldrig så enkelt.

Den vinnande formeln från tv-serien gäller: trots att jakten på en partner/ett barn/en 30 000-dollars-ring förbrukar en del energi är det alltid tjejkompisarna framför allt. Och alla karaktärer av manligt kön, oavsett läggning, är platta som pappersdockor: Den outgrundligt tråkiga Mr Big (man förstår fortfarande inte vad han jobbar med), Samanthas iq-befriade hunk, Charlottes ständigt leende Harry, den clownartade bröllopsarrangören. De bidrar inte direkt till höjdpunkterna och hade de dykt upp i vilken annan romantisk komedi som helst hade man fått panik. Men här sväljer man dem som en del av konceptet; det är, i likhet med de djupblå Manolo Blahniks som spelar en nyckelroll i början och slut, värdeladdad rekvisita.

Och på tal om objektifiering, Samanthas vällustiga granne i utomhusduschen - full frontal penis. Överhuvudtaget är det betydligt mer betoning på Sex-et i titel, och då i form av märkligt malplacerad mjukporr. Det är som om Samanthas fräcka oneliners måste få hjälp på traven nu när hon är vingklippt av tvåsamhet.

Mirandas jordnära slarver Steve är något av ett undantag vad gäller männen, även om han också verkar ha en del problem med att gå och tugga tuggummi samtidigt. Och det är också Miranda och Steves äktenskapskris som är räddningen. Även om Carrie & Mr Big-spåret är hyfsat engagerande, slås det för många rekord i fluff för att det ska vara hälsosamt, och Brooklyn-parets vedermödor motsvarar en rejäl grötfrukost före en påse godis.

För det är extra av allt, inte bara vad gäller längden; vi får se mer utpräglade produktplaceringar, 200 klädbyten, en modeplåtning, en modevisning, en nyårsafton och två bröllop; kostymansvariga Patricia Field, som uppgraderade tv-serien till trendsättande och även ansvarade för garderoberna i Djävulen bär Prada, har jobbat hårt.

Visst är det överlastat, på gränsen till publikfriande. Undrade man hur frilansskribenten Carrie hade råd med sina shoppingrundor tidigare, får man ge upp och släppa alla krav på logik här. Men upphovsmännen har väl tagit tillfället i akt och vräkt på när de nu haft chansen. That’s entertainment!