Betyg: 6 av 6

I vintras var jag på reportageresa i den belgiska staden Seraing, där bröderna Dardenne har spelat in sina filmer. När oljekrisen drabbade industriorten på 70-talet slog den hårt och spred sig, vilket ledde till det belgiska talesättet ”när man nyser i Seraing är Belgien sjukt”. I sådana fall är Belgien idag döende i lungsot: gatubilden präglas av rostiga industriskelett, igenbommade hus, sjuka kroppar – de flesta av dem inte vita – och tomma blickar som återspeglar en skyhög arbetslöshet.

Seraingsjukan drar nu, med nedläggningar, avbefolkning och en hopplöshet som snart sträcker sig över generationer, återigen som ett spöke genom krisens Europa. Men det är en bild vi sällan möter i svensk spelfilm, som (med undantag för Babak Najafis ”Sebbe” från 2010) skyggar för att personligt skildra relationen mellan det svenska klassamhällets botten och platserna där folk lever. Som skyggar för att visa tomma slitna hus och slitna kroppar så som Dardennerna gör i ”Ett löfte” och ”Rosetta” – filmer där unga människors känsla av tillhörighet knyts till vikten av att ha ett arbete. Där rädslan i deras ögon när de ser ljuset som slocknat i vuxenvärldens blick är skrämmande.

Det här lyckas regissören Gabriela Pichler, realistiskt och smärtsamt vackert, skildra i sin sensationella långfilmsdebut ”Äta sova dö”. Här är det en håla i nordvästra Skåne som är ett halvdött skal, där de flesta över 35 kedjeröker på traktens krog och med blek hud och tom blick tittar ner i bordet när tanten på arbetsförmedlingen ärtigt förklarar att de får flytta till Malmö. Men 20-åriga Raša (Lukač) är som en torped som skär igenom denna trögrörliga massa; när Raša cyklar till fabriken gör hon det med samma frenesi och livsglädje som när hon iförd sin vita rock paketerar ruccola. Hon älskar jobbet och vägrar när mattan under fötterna dras undan att gå in i omgivningens uppgivenhet: Raša kräver mer än äta, sova, dö – hennes existens bygger på att arbeta och utan det dör hon.

”Äta sova dö” står i samma relation till ”Rosetta” som Bob Dylans tidiga sånger till Woody Guthrie: lånen är uppenbara, men så egna att de istället för att störa blir genialiska. Pichler bygger vidare på ett kvasidokumentärt språk – skapar stark autenticitet med förstagångsskådespelare som rör sig i trasiga ocharmiga miljöer som de förstår; låter kameran vara rörlig och klippen snabba och har nerv när det krävs – men tillför ett lugn jag aldrig har sett hos belgarna. Scenerna mellan Raša och hennes ensamme pappa har en ömhet vare sig hon badar honom eller översätter byråkratsvenskan han inte fattar. Liksom en surrealistisk gryningsscen där Raša och hennes bästis möter morgondiset med ansikten sminkade som djur. Raša får, till skillnad från systern Rosetta, ha en fot i barnslighet, något som fyller henne och filmen med själ och hopp.

För trots att Pichler skildrar ett alltmer omänskligt samhälle – där en läkare förklarar för den sönderarbetade pappan som han vägrar sjukskriva att ”man får inte bli girig”, där de utstämplade bryter ihop på arbetsförmedlingsträffarna – fångar hon ett människovärde i kollektivet; en samvaro (sätt gärna prefixet klass- framför om du vill) som mildrar den rädsla och rasism som i filmen puttrar som i en tryckkokare. Dessutom är ”Äta sova dö” renons på de människoföraktande, whitetrash-skildringar som numer flödar i fotoböcker och filmer (som ”Odjuret” från 2011) med den moderna landsbygden som fokus.

Framför allt beror den nästan overkliga mänskliga kvaliteten på Nermina Lukač; hennes Raša är kaxig och tung med bredd och underbett, men känslig och lätt med en sårbar brun blick som blir mörk med uppdragna axlar när hennes pappa slänger rasistiska glåpord efter en svart man på en parkering. Som lika snabbt kastar om den spända kroppen och ansiktsdragen i en suck av lättnad när det inte är hon, utan hennes bästa kompis och lekkamrat, som får den farbroderliga fackarmen om axeln och leds ut till uppsägningsslakt på fabriken.

Känner man inte i samma stund kniven skära ut ur duken och in i hjärtat – då har man inget.