Betyg: 3 av 6
Helena Bergström inleder sin karriär som filmregissör med en klassiker, nämligen krocken: Två unga tjejer från olika stockholmsvärldar stöter, så bokstavligt att blodet stritter, ihop på väg till första antagningsprovet på polishögskolan. De två aspiranterna blir omedelbart oskiljaktiga och Se upp för dårarna skildrar deras liv fram tills antagningsbeskedet kommer – en händelserik och omtumlande tid för dem båda.
Elin, en akademikerfamiljens Lilla My i sin ettriga sanningssägariver, far fram som en blond bulldozer och hinner förföra en läckerbit till lärare, göra slut med sin alltför snälle pojkvän samt något lite närma sig sina föräldrar. Rakel Wärmländers energi bubblar ut över dukens kanter så man bara måste le. Hennes insats i filmen brädas bara av Dan Ekborg i rollen som pappa kriminologiprofessorn – exakt så odrägligt självupptagen, cynisk, bortskämd och charmig som jag inbillar mig bara en framgångsrik, bortskämd man kring 55 kan vara.
Nina Zanjanisom Yasmin har ett helt annat, mer nedtonat, sätt att tackla sin omvärld, även om också hon drivs av passion. Hon kom med sin familj till Sverige från Turkiet för tolv år sedan och har sedan dess sett hur hennes pappa, den berömde hjärtkirurgen, kapslat in sig i stolt bitterhet över att inte uppskattas i sitt nya land och nu kör tunnelbana, så resignerad att han inte bryr sig om att lära sig uttala ens tunnelbaneförarens mantra: ”Se upp för dörrarna, dörrarna stängs”. Men dotterns viljestyrka smittar och sakta återfår den melankoliske mannen sin livsglädje.
Länge dominerade far-son-historierna det svenska filmutbudet. Därefter, kring 2000, kom åtminstone några far-dotter-berättelser och Se upp för dårarna är tematiskt i allra högsta grad en uppföljare till dessa. Här finns besvikelsen som Linda Västrik skildrade i sin starka dokumentär Pappa och jag och här återfinns ifrågasättandet från Susan Taslimis Hus i helvete liksom kärleken från Reza Baghers Vingar av glas – och det är gestaltningen av dessa känslor; starka, motstridiga och viktiga, som tillsammans med nämnda rollprestationer är filmens stora behållning.
Manus svajar emellanåt särskilt med tidsbegreppet, så att man undrar hur lång tid som egentligen passerat, och ivern att i spänningshöjande syfte korsklippa samman olika händelseförlopp går ibland överstyr. Närbilderna på ansikten med tårblank blick och öppen mun är ett par för många. Men allra mest drar den tungt känsloladdade musiken ner filmens helhet: inte för en sekund får bilderna tala för sig själva och i tystnad tolkas av betraktaren utan som i den mest maxade Hollywoodkioskvältaren smetas musiken på som vaniljsås på en semmeltårta.
Det är synd, för med bara lite större tilltro till publiken i form av avskalning och nedtoning skulle Se upp för dårarna vara en riktigt bra film. Jag hoppas på Bergströms nästa och jag hoppas på fler mor-dotter-filmer.
