Det finns en scen i Moonrise kingdom som skär rätt in i mina pojkårs mardrömmar. Filmens små huvudpersoner, tolvårige Sam (Gilman) och hans jämnåriga flickvän Suzy (Hayward) är på rymmen. Ur dimman i en skog träder plötsligt pojkarna från Sams scoutläger fram – ridande på mopeder, med påkar, knivar och yxor ska de fånga in och straffa avvikaren.

Har man själv gråtande övergivit ett sommarläger i samma ålder känner man så starkt igen sig i denna urscen för gryende maskulinitet i grupp: svårigheten att avvika och rädslan för straffet.

Män; ensamma, deprimerade, utanför och på olika vis drabbade av förlust – Max i Rushmore, pappan i The royal Tenenbaums, Steve Zissou i Life aquatic – de finns i alla Wes Andersons filmer och Moonrise Kingdom är inget undantag. Filmen utspelar sig på en ö i New England sensommaren 1965. När den föräldralöse Sam, den kortaste pojken med de tjockaste glasögonen, rymmer med traktens mest egensinniga flicka (som vänder sin familj ryggen efter att hon har hittat moderns manual för att ta hand om extrajobbiga barn) sätts ännu en skruvad andersonsk dramakomedi igång. Kring det flyende paret kretsar ett porträttgalleri där varje bifigur bär på sin emotionella rubbning: den lite misslyckade scoutledaren (Norton), flickans äktenskapstrasslande föräldrar och en olycklig ungkarl till snut (Willis).

Men hjärtat i filmen är ungdomsförälskelsen, den där första trevande fina, mellan den lille barnhemspojken och kärnfamiljsflickan – även hon en för regissören typisk utanförkaraktär. Kärlekshistorien etableras i en kort vinjett som snyggt skildrar deras bakgrund och får oss att förstå precis vilka de är och varför de har fallit för varandra. Och en scen där Suzy och Sam tokdansar på en strand i underkläderna före sin första kyss är en blivande klassiker. Men det unga paret skyms också av Andersons högst personliga filmstil, som här slår snett.

Moonrise kingdom är en explosion av estetiskt tilltalande scoutuniformer, utstuderade pennknivar, färgkoordinerade klänningar och en noggrann exponering av Suzys familjs skeva New England-kåk. Det är ingen nyhet att Andersons filmer sedan debuten Bottle rocket liknar en samlares dockhus. Det gäller den extrema scenografin, där varje föremål är en referens till karaktärerna som regissören, likt just den katalogiserande samlaren, zoomar in och avgränsar.

Det påverkar berättarstilen och få av filmerna har, på gott och ont, flutit särskilt fritt sedan debuten. När han är som allra bäst (som i The Royal Tenenbaums) vävs på ett magiskt vis personerna, alla deras prylar och de återkommande berättelserna om dysfunktionella familjer till en fungerande helhet. Då känns ingen bifigur överflödig, inget Marc Jacobs-ritat dörrhandtag onödigt.

Och, visst, det finns mycket att njuta av även här: en storm drabbar ön och får en biblisk inramning som är Wes Anderson-gullig och för tankarna till dockfilm och bildlösningar från 50-talets studiofilmer. Eller Bruce Willis ledsne husvagnsboende polisman, en poäng som hamras hem med inte en utan två smärtsamma Hank Williams-ballader på raken.

Samtidigt finns det flera karaktärer som aldrig utvecklas – det här är nog första gången jag har sett Bill Murray helt överflödig i en film – och då blir också alla deras detaljer och egenheter mer till hinder än flyt i dramaturgin. Den magiska helheten uteblir och i slutändan känns Moonrise kingdom lite som den trädkoja scouterna bygger i början av filmen: jättefin, fast så högt upp på en stolpe att man bara kan titta på kojan och inte bo i den.