Vilket lockande och tacksamt ämne för en filmad berättelse är inte den ”oväntade” vänskapen, den som trotsar alla förväntningar och konventioner? Den är en högst konkret krok på vilken man hänger upp sina gestalter i kontrast mot en inskränkt omgivning, låst i slentriantänkande. Två olika perspektiv på tillvaron kolliderar och förenas i stereoskopiskt berikande mångfald istället för att stöta bort varandra i trångsynt och ängslig enfald.

Det är filmberättandets motsvarighet till fotbollens straffspark. Man har givit sig själv starka kort, allt är upplagt för den goda sakens triumf. Och populärt är det också: ”En oväntad vänskap”, just nu på repertoaren, må vara mycket, men knappast särskilt oväntad, utan helt enligt gängse recept.

I Jens Sjögrens debutfilm ”Lycka till och ta hand om varandra”, möter vi den pensionerade änklingen och sjuklingen Alvar, som då och då spelar badminton med sin bästis men annars mest lever i garagets fantasivärld fylld av modeller och dockor som gestaltar aldrig realiserade drömmar från ett äktenskapligt förflutet: resor som aldrig blev av, barn som aldrig föddes, och så vidare. Det är litet sorgligt på ett litet näpet sätt.

Alvar möter i sin tur Miriam av en ren slump. Miriam är en smått udda tonåring, på kant med föräldrar, lärare och, som det verkar, de allra flesta. Hon är, strängt taget, inte särskilt charmig. Icke desto mindre uppstår en väntad, oväntad vänskap. De hänger titt som tätt med varandra, vårdar Alvars trädockor och placerar ut dem i geografin till tröst för medmänniskorna.

Vilket den fyrkantiga omgivningen kraftigt ogillar. Och det är liksom det hela, bortsett från litet dramatik kopplad till Alvars sjukdom. Det är inte så att vänskapen fördjupas eller avtäcker något oväntat. Vilket gör detta till en berättelse som inte precis skriker efter att berättas. Och man undrar, åter igen, hur de andra manusen såg ut, de som aldrig fick grönt ljus.