Betyg: 4 av 6

Bara fyra minuter in i filmen får vi höra ”Papa” Ricky Lickabu och hans kompisar lira loss från sina trehjulingar i ett av Kinshasas skitigare gathörn. Musiken får mig att tänka på artister som Papa Wemba eller Ray Lema, internationellt erkända landsmän till dessa mindre bemedlade bröder. Trots det oborstade soundet glöder spelglädjen och den tveklösa talangen.

Liknande tankar dök omedelbart upp hos den franske stillbildsfotografen Renaud Barret under ett besök i Kinshasa, dit han rest för att dokumentera olika slummiljöer.

Utanför en bättre restaurang satt emellertid fyra hemlösa polioskadade män och sjöng sånger de själva hade skrivit. Barret modifierade omgående sin plan; detta gäng skulle filmas. Han bestämde sig också för att spela in dem på skiva. Nu skulle han bara räkna ut hur man gör...

Det extra häftiga med denna dokumentation är den uppenbara från-dag-till-dag-känsla som genomsyrar upplevelsen. Barret och kollegan Florent de La Tullaye vet inte mer än bandet när filmen startar. Vi får sedan följa dem genom en fem år lång och omvälvande process, kantad av både mörka och ljusa episoder. Till den senare kategorin ska definitivt räknas mötet med gatugrabben Roger, en 13-åring som hellre än att stjäla lever av sitt instrument, egenhändigt tillverkat av en gitarrsträng, en böjd pinne och en konservburk (som han klär i en variation av färggranna tyger). Filmarna lägger sig i skeendet och presenterar Roger för Ricky. Ljuv musik uppstår.

Idag är bandet Staff Benda Bilili (lingala för ”se bortom utseendet”) på regelbundna världsturnéer och deras hemmatillvaro har fått stadga. Därmed är filmen en av relativt få som faktiskt har förändrat världen en smula. Stilistiskt är det basalt, smått gerillalikt berättat och går nog precis lika bra att se på tv. Missas bör i alla fall inte denna dokumentär som på god grund har lanserats som spelfilm i Frankrike. För det är ju lite av en sannsaga.