Betyg: 2 av 6

Ja, jag vet. Det finns oräkneliga betalkanaler och ett omättligt sug efter innehåll att fylla dem med, ett innehåll som sedan vandrar vidare via vanliga tv-kanaler för att till slut slå sig till ro i Konsums dvd-hylla med röda rabattlappar på sig. Och det finns även i vårt land en mängd människor, inte minst på olika institutioner där de ofta kan vara kopplade till en livsuppehållande maskinpark eller sängbundna i största allmänhet, med oceaner av tid att fördriva. Men det går ändå inte riktigt att förstå hur de tänkte här.

Det här är ju bio. Folk förväntas avsätta kvalitetstid och spendera skattade pengar, kanske skaffa barnvakt, och uppleva koncentrerat istället för att det bara ska flimra och låta litet grann borta i hörnet medan man fyller i tipskupongerna med grannen eller blandar fredagsgroggarna. Det innebär att ribban ligger ganska högt.

Och då är problemet att direktörerna i Beck-fabriken inte vill någonting särskilt utöver att uppfylla den fastställda kvoten och langa iväg fakturan. Det är business as usual. Ännu en rulle i standardformat och standardutförande. Folk gör det de ska: Persbrandt gör sin grälsjuke Gunvaldsgubbe i ett par scener och stämplar ut rätt tidigt, Haber motionerar sin gnälliga teddybjörn och ser bekymrad ut, Ingvar Hirdwall är den tossiga grannkrumeluren precis som vanligt. Men det händer ju ingenting.

Eller förresten. Det beror på vad man menar med händer. Någon mördar folk, begraver dem levande i plastfodrade kistor. Jessica Zandén ryker, till exempel, alldeles i början, vilket innebär en energiförlust som den här filmen inte har råd med. Manus tuggar nämligen på i enlighet med manualen, noggrant och mönstergillt, men bjuder på absolut inga extravaganser därutöver. Där är det obligatoriska stickspåret och det rituella gnabbandet. Hela syftet är förstås att baxa den klaustrofobiske Beck i farlig närhet av de där tättslutande kistorna så att han ska få kvida litet. Man ser det komma på mils avstånd och väntar alltmer otåligt på att få det hela avklarat.

Själva utförandet är varken mer eller mindre än oklanderligt. Kameravinklar signalerar läskigt hot med exemplarisk tydlighet, Stockholm ser spännande och främmande ut i tjusiga helikoptersvep. Men allt det där duktiga och prydliga gör bara det hela ännu värre och får allting att kännas som en utdragen obduktion av något som visserligen må vara pliktskyldigt pimpat men som likafullt är mycket dött.

Men det är värre än så. Det är inte bara det att Beck – Levande begravd mot allt förnuft faktiskt visas på biograf. Den ingår dessutom, tillsammans med bland annat Beck-parodin Kommissarie Späck, i Filminstitutets absurda sommarsatsning för att sprida ointressanta svenska filmer över svenska dukar. Fler kopior och mer marknadsföring för många miljoner som rimligen kunde användas bättre.

För det är ju så att ju fler som ser det här, desto färre kan vi övertyga om att svensk film är hälsan själv nu för tiden.